Vid samma tillfälle höll också Houzan Mahmoud, språkrör för ”Organization for Womens Freedom in Iraq”, ett tal liksom Diba Ali Khani, Parvin Kaboli och Azar Majedi, ordförande för OWL - Iran, Homa Arjmand, ”Kampanjen mot sharialagar i Kanada”, Sara Mohammed, ordförande för ”Glöm aldrig Pela och Fadime”, Linda Weil - Curiel från ”La Ligne du Droit International des Femmes” och Rasool Awla, ”Män mot hedersförtryck”. Dansaren och koreografen Mitra uppträdde med en dansföreställning om kvinnans frigörelse. Shahla Noori från OWL höll i hela arrangemanget.


”Den här internationella kvinnodagen kommer att markera nästan ett århundrade av kamp för frihet och jämlikhet. I vissa delar av världen har en del rättigheter åstadkommits, men äkta frihet och ovillkorlig jämlikhet undgår fortfarande ett väldigt stort antal kvinnor.


I en värld där vi är definierade och ”identifierade” på grunder som nationalitet, etnicitet och religion (ner till den minsta sekten) har kategorin ”kvinna” alltmer blivit nedflyttad till en andraklassens status. I länder där politiska system är baserade på religiösa diktat har kvinnor ingen rätt att leva, tänka, agera eller bestämma för sig själva. Deras liv är värda hälften än mannens. Strikta religiösa lagar visar inga tecken på att tillåta lycka, framgång eller de mest grundläggande rättigheterna för kvinnor.

I islamiska länder är kvinnor kvävda, nedtryckta och bakbundna till trångsynta normer och värderingar. I den här miljön växer kvinnor upp utslagna och segregerade – i tron att det finns bara ett sätt att leva och att inget annat val existerar. De har rätt. I dessa länder har kvinnor inget val än att underkasta sig de manliga medlemmarna av familjen och följa deras order från ”Gud”.

Det vi bevittnar i våra ”ursprungliga länder” är en tragedi utan slut. En tragedi där från en tidig ålder generationer av kvinnor är tillsagda att deras tankar inte är deras egna. Där deras personligheter inte är formade av individuell vilja utan formade av samhällets förtryckande regler.

I mitt ”ursprungliga land”, irakiska Kurdistan, har religiösa lagar inte inflytande över lokala lagar. Men islamisk etik och moral formar normerna för vardagslivet. Islamiska lagar formar livet för miljontals kvinnor från födsel till död.

Vi är de faktiska överlevarna av islamiska kulturella normer och traditioner. Nej, vi är inte ”offer” utan starka aktivister som har överlevt några av det värsta som religiöst styre har kastat åt vårt håll, som har modet att tala ut och att vara de tystade kvinnornas röst i regionen. Från Basra till Bagdad och till Kurdistan dödas kvinnor dagligen, terroriserade i ”hederns” namn och tvingade till arrangerade äktenskap.
Allt fler och fler har valt att bli fria. Men friheten kostar väldigt mycket – ofta livet självt – men många gör valet.

Dua Khalil Aswad, Yazidiflickan som blev bortförd och inför allmänheten stenad till döds av sina manliga familjemedlemmar var ett offer för religiös trångsynthet.

Nafisa, en afgansk kvinna vars make nyligen skar av hennes näsa och öron.

Zohreh och Azar Kabiri-niat, de två iranska systrarna som blev dömda till stening till döds, anklagade för att ha ”otillåtna relationer”.

Dessa kvinnor och många fler i Iran, Saudiarabien och andra islaminfekterade länder blir stenade och hängda till döds inför allmänheten. Varje dag förekommer tiotals liknande fall världen över. I Uganda, Sudan och på annat håll våldtas och fortsätter att våldtas som hämnd i blodiga krig. Grov fattigdom slår mot kvinnorna hårdast. Varför all denna brutalitet?
Mer än någonsin är kvinnor trängda till prostitution och trafficking som ett sätt att överleva. Kvinnor blir fråntagna sin värdighet och stolthet.

Brist på ekonomisk jämlikhet, ett stelt patriarkat och religiös missgynnsamhet är pelare till ett kapitalistiskt system som håller oss segregerade på en grund av kön och klass. Detta system skapar en förfärlig situation för kvinnor.

Kulturell relativism står emot de universella rättigheterna som endast uppnåddes efter årtionden av kamp.

Denna postmoderna syn på välden är en direkt attack på kvinnornas status och rättigheter världen över, den splittrar våran rörelse. Vi måste än en gång befästa att när vi står för kvinnors jämlikhet så står vi för alla kvinnor, i vilken del som helst i världen, från vilken bakgrund som helst.

Religiös trångsynthet borde bli attackerat mer vokalt, vart det än sticker upp sitt huvud. Ärkebiskopen av Canterbury tillät det lagliga erkännandet av några aspekter av sharialagen eftersom han mer än någonting fruktar att utan sådan ”liberalisering” skulle trångsynta kristna lagar, värderingar och uppfattning bli utkastade.

Vi har alla dessa strider att kämpa jämte kampen för vår klass. Det är min tro att all detta religiösa tjafsande och kulturella relativism är en del och ett paket av kapitalismen i den här åldern. Kapitalism kan inte överleva utan att uppehålla den splittring av folk längs med klass, ras, religion och kön. Den kan inte överleva om den inte håller människor okunniga och fattiga. Kulturell relativism, sharialagar och kristna ”värderingar” förstärker och förlänger situationen.

Därför kan inte vår kamp lyckas utan en helt och fullständigt engagemang från samhället i stort. Våra rättigheter och friheter, vår klass strider och aspirationer är universella. Kvinnors frihet betyder inte frihet för några få. Vår frihet accepterar inte idén att en religion, kultur eller nationalitet exkluderar de mest förtryckta. Vi är alla människor; vi förtjänar alla att leva med värdighet och att njuta ovillkorliga friheter.”
(Översättning Rozgar Daleni)