DET ÄR INTE MÄNNISKOVÄRDIGT ATT GE UPP – Maj Britt Theorin, Degerfors 14/8-16

Fredsvänner.

Det gick fullständigt åt pipan trots allt vårt slit, våra möten, våra brev, våra kontakter med riksdagsledamöterna. Vi förlorade kampen om värdlandsavtalet trots alla våra tunga argument. Trots att vi fullständigt smulade sönder borger-lighetens men också Peter Hultqvists och socialdemokratins försäkringar om att värdlandsavtalet inte innehöll kärnvapenkoppling och ett stort steg mot ett NATO-medlemskap. Riksdagen beslöt med stor majoritet att ingå detta avtal med NATO. Så är det och det vore naivt att tro att vi kan lyckas häva avtalet. Det skall vi inte lägga kraft på. Men vi kan se till att det aldrig tillämpas. Hur då? Jag återkommer till det men först:

Det är inte människovärdigt att ge upp! Det var svaret Alva Myrdal gav. Hur svårt det än ser ut, hur överväldigande motkrafterna än är, hur vansinnigt super-makterna än rustar upp, hur än de luras med falska argument, hur än de spelar med våra liv. Det är inte människovärdigt att ge upp! Kunde Alva Myrdal idogt fortsätta kampen mot supermakternas politik med kunskap och fakta, kunde fysikern Joseph Rotblat  – den första kärnvapenmotståndaren som stod upp mot hela kärnvapenetablissemanget med forskare, politiker och militärer när det visade sig att Hitler inte kunde skapa atomvapen och ville stoppa Manhattan-projektet – ägna hela sitt liv (han blev 95 år)att  med fakta och argument bekäm-pa kärnvapen – så kan vi!

Vi är inte nere för räkning – tvärtom! Vi kan och vi skall fortsätta kampen för en värld i fred, en värld fri från kärnvapen och ett NATO-fritt Sverige.

Kärnvapen är inget att oroa sig för tycks många tro. Dom kommer ändå aldrig att användas. Fel – dels har de redan använts i Hiroshima och Nagasaki och dels är sanningen den att ännu har inte ett vapen skapats som inte har använts.

President Obamas mål när han tillträdde var ju att återta relationerna med Moskva, minska USAs beroende av kärnvapen och arbeta för en kärnvapenfri värld. Det är sant att kärnvapen har minskat i omfattning, men det finns fort-farande 16.000 kärnvapen kvar, varav 2000 är ”on alert” dvs på högsta strids-beredskap redo att omedelbart avfyras. Doktrinen från det kalla kriget om garanterad ömsesidig förintelse MAD lever kvar i NATOs kärnvapenstrategi. I december 2015 avslöjades för första gången Pentagonplanerna på hur MAD skulle genomföras. Över 1200 städer i Östblocket från Östtyskland till Kina var utpekade mål för ”systematisk destruktion” trots att civila och vänskapliga styrkor och folk skulle utsättas för höga nivåer av dödligt radioaktivt avfall. Dessa dokument var Pentagonplaner från 1959. Men det är samma doktrin idag fast med nya mål. Och det vore naivt att tro att inte Sovjet haft och har motsva-rande planer.

Som New York Times skrev den 17 april i år :”Kapplöpningen efter den senaste sortens kärnvapen hotar att återuppliva kalla kriget.”  I den kapplöpningen är USA inte ensamt. Också Ryssland och Kina arbetar aggressivt för att ta fram en ny generation av små och mindre destruktiva kärnvapen. Nya kärnvapenstater har tillkommit: Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea hotar och testar.  I stället för säkerhet riskerar denna modernisering gjuta olja på elden. Kärnvapen har minskat i omfattning men för att förbättra sitt kärnvapenprogram är USA berett satsa upp till 1000 miljoner(1 biljon) dollar under tre decennier. I februari gav Vita Huset stöd till utveckling av en avancerad kryssningsmissil, som Pentagon ansåg behövdes för att möta Rysslands aggressivitet i Östeuropa. Ryssland å sin sida fyller stora missiler med miniatyrvapenbärare och Kina flygtestar ett nytt vapen för flygning ut i rymden med hjälp av traditionella långdistansmissiler för att sedan manövreras genom atmosfären.

Sedan decennier håller Washington och Moskva kvar sina kärnvapen på högsta stridsberedskap  (on alert)för att omgående kunna avfyra sina missiler om radar, satelliter eller datorer upptäcker inkommande vapen. . ”Världen har misslyckats med att stoppa kärnvapen-anden tillbaks i flaskan, säger kärnvapenexperten Mark Gubrud.”Och nya sådana andar har nu släppts ut.”

Det är sant att spänningen har ökat också i Norden. Krigsövningar och krigsspel eskalerar och det politiska språket militariseras kryddat med överdrivna hotbild-er om ett tredje världskrig och enskilt ryskt anfall mot Sverige. Svenska Nato-anhängare deltar glatt i amerikanska krigsspel, där svenskt territorium står i centrum. Chefen för NATOs och USAs arméstyrkor i Europa generalen Ben Hodges klargjorde i TV4 att han vill öva att blixtsnabbt flytta det amerikanska luftvärnssystemet Patriot till Gotland enligt DN den 7 april i år. Detta är också de svenska NATO-anhängarnas inställning. Det är försvaret av Baltikum och inte försvaret av Sverige som för dem är det centrala.

Med spänningar mellan stormakterna, krig och konflikter i Mellanöstern och ökade aktiviteter i Östersjöområdet är det sista vi behöver en kärnvapenkapp-rustning. Hur kan vi se till att Sverige bäst medverkar till att stoppa detta vansinne? Vilka krav skall vi ställa på den svenska regeringen och på våra riks-dagsledamöter?

Traditionell svensk utrikespolitik har under socialdemokratin alltid arbetat med internationellt samarbete, konfliktlösning, fred- och nedrustning, gemensam säkerhet och med en serie förslag inom kärnvapenområdet som på nytt behöver aktualiseras såväl internationellt som nationellt.

Först av allt måste den militära alliansfrihet som grund för den svenska säker-hetspolitiken otvetydigt markeras. Ett otvetydigt klart och bestämt nej till med-lemskap i militäralliansen Nato är därför en första åtgärd. Nato som förbehåller sig rätten att tillgripa kärnvapen t.o.m. först av alla om man bedömer detta som nödvändigt. I regeringsdeklarationen framgick det tydligt att Sverige inte skulle gå in i Nato. Men nu är det hög tid för statsministern att sätta ner foten mot det närmande till Nato som pågår; ofta i det tysta. Vad sysslar de med på försvars-departementet? Försvarspolitik är en sak men säkerhetspolitik så mycket mer.

Kräv att statsministern i ett tungt säkerhetspolitiskt tal slår fast ett definitivt nej till Nato och där deklarerar den svenska säkerhetspolitikens utformning.

Sverige har under 200 år levt i fred. På olika sätt har den tidigare krigarnationen Sverige hållit sig utanför de krig som pågått. Detta har präglat vår inställning till världen. Det främsta målet har varit att verka för att Sverige inte blir indraget i krig med katastrofala följder för samhället. Ett av inslagen har varit en konsek-vent fredspolitik stödd av ett starkt defensivt försvar. Men också en medveten vilja att minska motsättningarna i vårt område och att arbeta för avspänning och konfliktlösning, nedrustning, internationellt samarbete och omfattande interna-tionellt bistånd. Varför överge en så framgångsrik politik?

Men i det alliansfria arbetet har också ingått – om vi undantar Afghanistan – att Sverige inte krigar för någon annan nation eller organisation. EUs solidaritets-förklaring som Sverige står bakom, ger oss möjlighet att själva välja hur vi vill vara solidariska; genom sjukhus, skolor, uppbyggandet av samhällen efter kon-flikter m.m. Detsamma gäller också vår solidaritet att ställa upp om FN begär vår medverkan. Vi avgör alltid själva om och hur vi vill agera.

Hur den s.k. solidaritetsförklaringen att ingripa vid krig eller konflikt i vårt närområde ( läs Baltikum)som den borgerliga regeringen skrev in i den allmänna texten i försvarspropositionen 2009 kunde smygas in utan reaktion och framför-allt hur den därefter anses vara hela svenska folkets är inte bara för mig utan också för jurister en gåta. Någon sådan solidaritetsförklaring har inte Finland – vi försvarar vårt eget land och därmed punkt, säger den finske presidenten som är ansvarig för deras säkerhetspolitik. Denna s.k. solidaritetsförklaring  bör absolut försvinna inte minst sedan moderaterna Hans Wallmark och Karin Enström i maj i år klargjort vad som gäller vid en ev. borgerlig regering. De har uttalat att Sverige redan övergett den alliansfria politiken genom denna solida-ritetsförklaring. Med andra ord inga som helst hinder för Nato-medlemskap.

Under 200 år upprätthöll Sverige en viktig kontakt med vår stora granne i öster; Tsarryssland, Sovjetunionen och numera Ryssland. Statsministrar har mötts, liksom andra ministrar och myndigheter men också det civila samhället. Det har varit en viktig förtroendeskapande åtgärd. Också under det kalla kriget pågick ett konstant utbyte av kontakter mellan Sverige och Sovjetunionen liksom med USA. Ett sådant utbyte österut har Finland också haft hela tiden och fortsätter med än i dag. Det är hög tid för Sverige att återta kontakten på alla nivåer med Ryssland. Det betyder inte att Sverige godtar Rysslands aggressiviteter i Ukraina eller folkrätts brott i Krim. Men att tala med varandra kan aldrig skada.

Låt statsministern veta vad ni tycker om kontakter med Ryssland.

Hur går vi sen vidare med motståndet mot NATO-medlemskap? Värdlandsav-talet är ett stort steg närmre ett medlemskap men kan förhindras på flera olika sätt. De åtgärder jag presenterar är knutna till själva kärnvapenfrågan. Nato vilar på kärnvapen och deras användning såväl mot kärnvapenmakter som mot icke-kärnvapenmakter.  

Sverige har en princip sedan länge att kärnvapen inte får föras in i Sverige men då kärnvapenmakterna varken bekräftar eller förnekar om kärnvapen finns ombord och detta inte kontrolleras, vet varken regering, myndigheter eller svenska folket om kärnvapen förts in i Sverige. En regering kan bevilja eller vägra tillstånd till införsel av kärnvapen utan att tillfråga riksdagen eller föreslå denna att ändra lagstiftningen.

Men det finns ingen lag som direkt förbjuder kärnvapen på svenskt territorium. Juridiskt bindande förbud är centralt. Till skillnad från 127 andra länder vill kärnvapenmakterna inte tala om förbudsfrågan. Men de kan inte hindra Sverige  att införa en förbudslag, något som Nya Zeeland och Finland redan har. En sådan lag är mycket brådskande för att minska kärnvapenhotet mot Sverige men också indirekt hindra verkställigheten av värdlandsavtalets paragrafer om kärn-vapen. Antagandet av en sådan lag kan enkelt ske genom ett tillägg till gällande lag om kärnteknik från 1984. Vilka borgerliga ledamöter skulle rösta emot en sådan lag? Hur skulle de kunna motivera ett sådant beslut?

Kräv att regeringen omgående lägger fram en sådan lag.

Kärnvapenfria zoner är en annan åtgärd för att minska kärnvapenmakternas tillträde.

2010 presenterade centerpartisterna Johan Linander och Annie Lööf en motion (U219)om en kärnvapenfri zon i Norden. Utrikesutskottets borgerliga majoritet sa att ”massförstörelsevapen är ett av de största hoten mot internationell fred och säkerhet”. De ”fann motionens syfte lovvärt”. Men majoriteten avslog den med hänvisning till att en kärnvapenfri zon i Norden” endast erbjuder en regional lösning på ett problem som är globalt till sin natur”.  Med andra ord: målet en kärnvapenfri värld användes paradoxalt nog som argument mot en kärnvapenfri zon!

Det man inte nämnde var att det finns åtta kärnvapenfria zonerna över hela världen som omfattar hälften av jordens alla landområden. 99 % av allt land på södra halvklotet och 74% av allt land utanför kärnvapenmakterna ingår i dessa zoner. Uppenbart är kärnvapenfria zoner viktiga och begränsar kärnvapenmak-ternas agerande.

En kärnvapenfri zon i Norden drevs tidigare av Sverige och är ett medel att främja avspänningen och öka vår säkerhet. Norge och Danmark har som med-lemmar i NATO tillförhandlat sig kärnvapenfrihet men bara i fredstid. Det skärpta läget i Östersjön ger en kärnvapenfri zon i Norden ny aktualitet. Kan Annie Lööf och Johan Linander rösta emot ett förslag de själva fört fram?

Kräv att regeringen på nytt tar initiativ och för upp frågan om en kärnvapenfri zon i Norden på agendan.

En tredje väg för Sverige att agera mot kärnvapen är att aktualisera en tidplan för avskaffande av alla kärnvapen. Kärnvapenmakterna har i icke-spridnings-fördraget förbundit sig att göra sig av med alla kärnvapen men har inte levt upp till sina förpliktelser, även om de har minskat omfattningen av kärnvapen. När världen äntligen efter 14 års förhandlingar kommit överens om en lag som för-bjuder forskning om, tillverkning, användning och därefter förstörelse av alla kemiska vapen, borde tiden vara mogen för en motsvarande lag om kärnvapen. Men det kommer förstås att ta tid.

En serie realistiska förslag till en kärnvapenfri värld presenterades av Canberra-kommissionen. Däri ingår bl.a. att kärnvapen skall tas bort från högsta stridsbe-redskap (off alert)för att minska risken för att kärnvapen används av misstag, att separera kärnvapen från sina vapenbärare för att få tid för eftertanke, stopp för produktion av nya kärnvapen m.m. Förslagen i 13 punkter är enigt antagna av såväl kärnvapenmakter som icke-kärnvapenmakter vid NPT-konferensen år 2000. Någon tidplan för genomförandet finns dock inte. Utan en realistisk tidplan som på-tryckning på kärnvapenländerna riskerar dock NPT-beslutet att bli en pappers-tiger.

Kräv av den svenska regeringen att den förbereder, tar initiativ till och samarbe-tar med likasinnade länder för att nästa NPT konferens skall kunna fastlägga en sådan tidplan, som steg för steg visar vägen till en kärnvapenfri värld.

Detta är mina förslag till ett konkret agerande för att motverka värdlandsavtalet och en svensk Nato-anslutning.

En ny kärnvapenkapplöpning är på gång. Det är hög tid att regeringen tar initiativ och agerar för vår och världens säkerhet men också att vi själva tar ansvar , agerar och ställer krav.

 

DET ÄR INTE MÄNNISKOVÄRDIGT ATT GE UPP..

Maj Britt Theorin, Degerfors 14/8-16