En fredsmarsch för ett enat Korea

Charlotte Lind som deltog i marschen år 2018 intervjuas av Sara Moser och Ingegerd Municio

Drömmen om ett enat Korea lever i Sydkorea berättar Charlotte Lind som besökte landet i maj förra året. Hon deltog i en manifestation för ett enat Korea, en manifestation som arrangeras varje år, men som just år 2018 skulle bli en större satsning. Det handlar om Women Cross De-Militarized Zone som består av kvinnor från hela världen som marscherar för fred i Korea. De kallar sig women peace makers och består av kvinnor som fått Nobels fredspris, kvinnliga författare och forskare, samt kvinnor som arbetar för fred och för mänskliga rättigheter som yrke och/eller ideellt.

Charlotte Lind kom i kontakt med detta fredsprojekt när hon i mars 2018 deltog i FN:s årliga möte om kvinnors rättigheter, CSW (Convention on the Status of Women). Som vanligt vid sådana tillfällen bjuds civilsamhällets organisationer till mötet och de organiserar egna event. Ett av dessa sidoevent var just Women Cross DMZ. Bl a visades en film om hur manifestationen i Korea gick till år 2015. Då gick marschen från syd till nord, där de sydkoreanska kvinnorna och deltagarna från andra länder mötte upp med kvinnor från Nordkorea. Ungefär 10 000 kvinnor från Nordkorea deltog och paraderade på nordkoreanskt vis. Det var naturligtvis med den nordkoreanska regimens godkännande och utan att korsa gränsen till Sydkorea. Att möta kvinnor från Nordkorea kan anses kontroversiellt och som att ge stöd till regimen. Men under det symposium som det året hölls efter marschen fanns möjlighet från några av de syd- och nordkoreanska kvinnorna att på ett personligt plan berätta om minnen från Korea-kriget. Att mötas som människor kan vara ett sätt att försöka nå fram till de nordkoreanska kvinnorna, som behöver allt stöd de kan få. Ett sådant möte var inte möjligt detta år, därför att det tyvärr inte var några nordkoreanska kvinnor som deltog, men också för att deltagarna från USA inte hade fått tillstånd att gå över gränsen.

Det politiska läget 2018

Omständigheterna var helt annorlunda detta år. Marschen äger rum den 24 maj varje år som är International Women’s Day for Peace and Disarmament. Just detta år och just den dagen marschen avgick träffades Nordkoreas ledare Kim Jong-un och Sydkoreas ledare Moon Jae-in också vid gränsen mellan de två länderna. Det var dagen efter det att Trump hade aviserat att det planerade mötet med Kim Jong-un var inställt. Den turbulenta politiska situationen gjorde att de nordkoreanska kvinnornas ansökan om tillstånd att delta i marschen inte kunde behandlas av den nordkoreanska regeringen. Fortfarande aktuellt var också ärendet med den unge amerikanske student, Otto Warmbier, som under ett besök i Nordkorea drog ned en politisk paroll på det hotell där han övernattade i Pyongyang. Han arresterades och dömdes till arbetsläger, där han var i 15 månader. I juni 2017 släpptes hand efter att ha blivit sjuk och flögs till sina föräldrar i USA, men dog sex dygn senare.

Krisen mellan de två länderna gjorde att de kvinnor från USA som deltog i marschen inte fick tillstånd av USA att gå över gränsen till Nordkorea. Under planeringen hade en hel del ansträngningar gjorts för att lösa situationen, men den delen av marschen föll då det amerikanska utrikesdepartementets inställning inte gick att rubba.

Fredsmarschen

Den 24 maj var dagen för att marschera över Reunification Bridge, eller Tong-il-bron, fram till byn Tong-il Chon i Sydkorea. Tong-il betyder återförening och chon betyder by. Det är mindre än en halvmil från Panmunjom där Kom Jon-un och Moon Jae-in hade sitt möte, den by där stilleståndsavtalet undertecknades år 1953. Den här platsen är inte alls som en skulle kunna förvänta sig. Att det ligger ett internationellt omtvistat territorium i närheten är svårt att föreställa sig då en är där. Det ser mer ut som svensk landsbygd, ett öppet landskap, med en bred motorväg som går rakt igenom området.

Själva vandringen över bron började ungefär två timmars bussresa från Seoul. Det blev en symbolisk vandring norrut och nådde till ungefär två mil från Panmunjom i Nordkorea. Vid den vägskylt som pekade mot Panmunjom vek marschen av västerut och kom till en fredspark. Parken är ett utflyktsmål i Sydkorea; det ser ut som ett friluftsområde med en kiosk och utrymmen med bord som för att äta en medhavd matsäck. Där mötte borgmästaren för den kommunen; han höll ett tal och tackade deltagarna för att de var där.

Under hela marschen var det en lugn och sansad stämning, inte som år 2015 då sydkoreaner hade attackerat manifestationen. Den här gången var det inte ens någon polisbevakning, troligen för att marschen inte skulle gå in i Nordkorea. Inte heller väckte marschen någon uppmärksamhet där den passerade.

Deltagarna

I manifestationen deltog ungefär 1000 personer, 30 av dem ingick i den utländska delegationen. Merparten av dem var från USA, dessutom var andra länder representerade, som t ex China, Mongoliet, Storbritannien och dessutom Hongkong. Från Japan deltog Kozue Akibayashi, ordförande för WILPF (IKFF på internationell nivå), från Nordirland deltog Mairead Maguire Corrigan som fick Nobels fredspris år 1976. Andra kända deltagare var Rebecka Johnsson, styrelseledamot i ICAN och Katherine Ronderos, generalsekreterare för IKFF i Colombia. Dessutom naturligtvis representanter för den kanadensiska organisationen Nobel Women Initiative som består av kvinnor som vunnit Nobels fredspris och som startat en organisation för fred.

Dagen före marschen, den 23 maj hölls en rad workshops. Det var även då de sydkoreanska kvinnorna berättade om sina organisationer, som t ex YWCA – Young Women Christian Association och andra lokala organisationer med koreanska namn. De var fredsorganisationer med fokus på att skapa ett formellt fredsavtal mellan Syd- och Nordkorea för att ersätta det nuvarande vapenstilleståndet. De arbetar för ett enat Korea och uppfattningen om Kim Jong-un skiljer sig åt mellan grupperna och skiljer sig kraftigt från hur vi här i väst upplever honom. Vissa ser honom inte alls som en ond person, utan en ledare som också vill ha en återförening.

Ett enat Korea

Drömmen om återförening illustreras tydligt i det observatorium som finns vid gränsen i Sydkorea. Där ser en med kikare över den gränsflod som flyter där och observerar nordkoreaner som skördar sitt ris och som på avstånd ser ut som små prickar som rör sig. På första våningen finns en utställning, reunification exhibition. Det är väldigt fantasifullt, t ex ett tåg som går från Paris till Nord- och Sydkorea. Det liknar ett stadsbyggnadskontor där man visar landskapet, nord och syd, gränsen och floden. Där manifesteras drömmen om återförening som något högst realistiskt. En symbol för återförening är också att när man ritar den koreanska kartan, ritar man hela halvön Korea med en gränslinje mellan de båda delarna. Därmed blir det delade Korea något tillfälligt och det förefaller inte vara politiskt farligt att tala om återförening. Den politiskt korrekta bilden av Korea synes i stället vara ett enat land.

Personliga intryck

På kvällen efter marschen var det gemensam middag för alla och det var en väldigt uppslupen stämning. Under middagen satt de sydkoreanska kvinnorna tillsammans med ledningen för organisationen och därför blev det så att de utländska delegaterna mest var med varandra och det blev få tillfällen att prata med kvinnorna från Sydkorea Vid utvärderingen sa också de att de gärna hade velat prata mer med de utländska gästerna. Just det var kanske en besvikelse med resan, säger Charlotte Lind. Hon hade sett fram emot att få lyssna på de sydkoreanska kvinnorna, få veta mer om deras vardag och hur det är att leva i ett delat land. Det är ju ändå så att Koreakriget är det enda krig efter andra världskriget som ännu inte har något fredsavtal, bara ett vapenstillestånd.

Det mest positiva med resan var att ta del av många initiativ för fred, många kampanjer på sociala medier, och att få erfara att det finns ett stort engagemang för fred. Den känsla som dröjer kvar är att det finns möjligheter, att vi är många som jobbar på trots svårigheter och att det jobbet kommer att fortsätta. Deltagandet i fredsmarschen blev en lärande upplevelse och gav en djupare förståelse för det politiska samtalet om Korea, samt en hel del information som sällan rapporteras i media.

Foto: Operation 1325

Charlotte Lind har en kandidatexamen från Stockholms Universitet med statsvetenskap som huvudämne. Hon har läst Internationell Fred- och Konflikthantering vid en 1-årig mastersutbildning vid Universitetet i Tel Aviv. Hon jobbar som kommunikatör och projektledare på 1325, sedan maj 2016, och är medlem i Kvinnor för Fred.

Comments are closed.