Föga realistiskt krigshot

Publicerad i Opulens, 15 april 2019
» Gå till artikeln

FREDSFRÅGAN. När försvarsmakten begär mer pengar och pekar på hotet från Ryssland, bör regeringen nog hålla huvudet kallt. Idag behöver vi pengar till annat som är viktigare för att försvara Sverige; till skolan, sjukvården och omsorgen, till närpolisen och brandkåren, skriver Ingegerd Municio från Kvinnor för fred Stockholm.

Efter 210 år av fred, ska vi nu åter rusta för krig? Senast vi krigade, gick det oss inte väl. Vi förlorade Finland och när den ryske tsaren med rödpenna ritade gränsen tog han fel älv och drog det röda strecket vid Haparanda. Han dikterade villkoren och kunde ha tagit mer av vårt land. Hans trupper stod nämligen vid Kalix älv.

Också under det kalla kriget förväntades fienden komma österifrån. I åtta avsnitt visar SVT2 just nu hur försvaret rustade efter andra världskriget. Ett anfall från Warszawapakten kunde komma när som helst och anslagen till militären ökade kontinuerligt. Det kostade oss dyrt; också i förlorade människoliv. Men kriget kom inte; muren föll och 90-talet innebar en paus med minskade anslag till militärt försvar.

Enligt försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow, kan ett anfall på Sverige inte uteslutas (Expressen 2017-12-20). Därmed motiveras ökade satsningar på militärt försvar och återigen vänder man blickarna österut. Det är oroligt i vår närmaste omvärld. Ryssland upprustar och agerar aggressivt mot sina grannländer. De ingrep militärt i Georgien 2008, annekterade Krim 2014 och deltar fortfarande i inbördeskriget i östra Ukraina. Sverige bör förbereda sig för en invasion, t ex på Gotland, kanske också Blekinge, en invasion som kan komma i samband med ett ryskt anfall mot de baltiska länderna (Dagens Nyheter 2016-09-09).

Hur realistiskt är det hotet? Sverige har inte ingått i forna Sovjetunionen och har inte heller någon rysk militärbas vid vår kust och kan därmed inte komma i fråga för ett återinförlivande som Krim. Sverige har ingen rysktalande befolkning med krav på självbestämmande som Ryssland kan påstå sig försvara, som i fallet med de två utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien i Georgien. Sverige är inte beroende av ryska gasleveranser och har inte heller ställts inför valet mellan ett fortsatt handelsavtal med Ryssland eller ett med EU som Ukraina. Inte heller finns det någon region i Sverige som skulle kunna stödja eller begära en rysk militär intervention som ju är fallet i östra Ukraina.

Hur farlig är den ryska upprustningen? Siemon Wezeman som är forskare vid Sipri (Stockholm International Peace Research Institute) bekräftar att Ryssland har ökat sina militärutgifter de senaste 10 åren. Men menar han, den ökningen har skett från nästan noll. Dessutom satsar Ryssland mycket mindre på sin militär än vad de fem största Natoländerna i Västeuropa gör tillsammans. USA:s försvarsbudget är åtta gånger så stor som den ryska. Med sjunkande oljepriser krymper numera Rysslands försvarsbudget. Wezeman ser det som orimligt att Ryssland skulle invadera Gotland. Rent militärt skulle de vara chanslösa. Nej, säger han, Gotland är inte Ukraina och det ryska hotet är bara en tankelek. (Intervjuad i Göransson, M. 2017 Björnen kommer!)

När försvarsmakten begär mer pengar och pekar på hotet från Ryssland, bör regeringen nog hålla huvudet kallt. Även försvaret är ett särintresse, brukade Reinfeldt säga. Idag behöver vi pengar till annat som är viktigare för att försvara Sverige; till skolan, sjukvården och omsorgen, till närpolisen och brandkåren. Dessutom är satsningar på att skapa förtroende billigare, som diplomati och ministermöten, miljö- och kultursamarbeten, vänorter och studentutbyten. Redan de kinesiska kejsarna visste att man måste lära känna sin fiende.

Ingegerd Municio, Kvinnor för Fred Stockholm