Fred och feminism

samtal 2018-10-09 i Allhelgonakyrkan, Stockholm. Jenny Karlsson, teolog och doktorand i etik, Gudrun Schyman, partiledare F! och K G Hammar, biskop emeritus, Katarina församling. Samtalet är en del av Katarinauppropet och Fredrika Gårdfeldt, kyrkoherde i Katarina församling presenterade deltagarna.

K G Hammar introducerar begreppet shalom som använts i 2700 år. Det betyder fred, men är mer omfattande än enbart frånvaro av krig. Det betyder ett gott liv, i harmoni med omgivningen, i välstånd och lugn. Inom kristendomen associerar en till Jesu tal om guds rike, där shalom skall prägla människors liv. Detta tänkesätt gällde fram till 300/400-talet, när romarrikets sätt att tänka anammades av kyrkan. Inom det tänkesättet finns det situationer där det är legitimt att använda våld. Det talas om rättfärdiga krig. Fred handlar där om underkastelse eller dominans. Idag möter vi detta i uttryck som att för att få fred måste du rusta för krig.

Efter andra världskriget insåg både kyrkor och politiker att det inte gick att nå fred genom att upprusta; det att det fanns massförstörelsevapen gjorde att tanken att vinna ett krig var omöjlig. Sedan 1948 talar kyrkan i stället om att alla krig är emot guds vilja. Vi talar om fred mellan folken, fred mellan nationer och när vi talar om kvinnofred handlar det om fred i relationer och när vi talar om fredskultur är det den rättvisa/rättfärdiga freden.

I den teologiska världen talar vi om feministisk teologi, i den politiska världen om feministisk politik, men båda handlar om tankeredskap för att tänka rätt och bryta med gamla mönster. Båda handlar om att förändra det mentala landskapet.

Gudrun Schyman tycker att just frågan om fred kan vara en utgångspunkt för en diskussion om politik. Feministiskt initiativ har formulerat en självständig politik som inte vill bygga på gamla –ismer. I stället formuleras en politik med kärleken som grundval. Det handlar inte om att skapa fiender, inte om dominans och kontroll. Vi vet att kyrkan liksom politiken är en patriarkal institution som dessutom ofta tagit ställning för makten. Därför behövs feminism i politiken liksom i kyrka. Feministiskt initiativ vill starta en förändringsprocess, ett nytt sätt att formulera politik.

Det våld som kvinnor utsätts för måste uppmärksammas, inte minst våld mot kvinnor i krig, för att inte tala om de fall där kvinnor utsätts för våld av de FN-trupper som är till för att försvara befolkningen mot våld. Det handlar också om det våld som nu uppmärksammats i me-too-rörelsen. Våldet är destruktivt, allt från våld i nära relationer till våld i internationella relationer. Det handlar om insikten att det inte går att slå sig fram till kärlek och inte heller kriga sig fram till fred. Feminismens roll i politiken är att visa på sådana destruktiva förhållanden.

I FN-sammanhang har det också funnits ansträngningar att formulera säkerhet på nya sätt, mänsklig och gemensam säkerhet i stället för nationell säkerhet. När vi flyttar perspektivet till människor i stället för nationer förändras vår syn på säkerhet. Nu är klimatsäkerhet en huvudfråga. Vi inser att vi inte är herrar över jorden, utan en del av jorden. Kanske kan den insikten bli en vändpunkt, en möjlighet till ett nytänkande. Klimatfrågan har formulerats som tre G:n; genus – klimatförändringar drabbar kvinnor och barn i fattiga regioner mest, samtidigt som de förorenar minst; geografi – det finns en skillnad mellan den rika och den fattiga världen när det gäller ansvaret för miljöförstörning; generationer – effekterna av dagens brist på åtgärder drabbar nästa generation. Fred med jorden, detta enda klot, kan inte uppnås med stängda gränser, taggtråd och vapen.

Jenny Karlsson vill först ifrågasätta om det finns en feministisk teologi eller överhuvudtaget en enda feminism. Kvinnors erfarenheter säger att en inte tillåts denna fred, att vi behöver ett språk för denna frånvaro av fred. Inom feministisk teologi vill vi ta vara på det goda som också finns.

Det handlar om hur vi formulerar den stora berättelsen om liv, kärlek och fred. Också inom feminismen finns en splittring kring vilka berättelser som får höras. Nu styr de individuella berättelserna, men de större gemensamma berättelserna saknas.

Den stora feministiska berättelsen kan ifrågasättas då den styrs av de negativa berättelserna. Många berättelser börjar med att konstatera att något är fel, men missar att gå vidare därifrån. Inom teologin kan vi tala om synd-begreppet; också begreppet synd säger att något är fel, men det blir ointressant om vi inte också talar om förlåtelse. Likaså i andra sammanhang handlar det från att gå från att vara offer, utsatt, kränkt till att förstå de strukturella sammanhangen och därifrån gå till förändring. Vi kan inte bortse från att vi är en del av strukturerna, att strukturer upprätthålls av människor. Var och en måste se sitt eget ansvar och genom att ta ansvar blir en människa. Bibliska berättelser handlar om katastrofer, men tanken att gud finns kvar inger hopp. Också när det gäller det ekologiska kollapset, kan teologin vara en resurs, något som gör att människor inte drabbas av hopplöshet eller modlöshet.

Gudrun Schyman menar att detta med att se det strukturella också handlar om att acceptera det som jag inte kan förändra, men att förändra det jag kan; där det mest modiga är att inse skillnaden och att ändå göra det jag kan för att förändra. Det handlar om att inte gå under i passivitet. Vi får så många föreskrifter om att göra rätt, leva rätt, men vi är bara människor och måste få tänka att jag duger som jag är. Det är viktigt att inte skapa undergångskänslor, utan inge människor hopp.

Comments are closed.