Gunnar Westberg, Läkare mot kärnvapen

Föreningen Läkare mot kärnvapen bildades 1981. Vi trodde att om vi kunde få människor att verkligen ta till sig sanningen, att kärnvapen kan utrota mänskligheten, då skulle människor se till att kärnvapnen avskaffades.

Vi hade, tillsammans med andra grupper för kärnvapnens avskaffande, en viss framgång. Väckelsen mot kärnvapen var igång. År 1986 kom Presidenterna Ronald Reagan från USA och Michael Gorbatjov från Sovjetunionen överens om att avskaffa alla kärnvapen före år 2000. Tyvärr lyckades deras dåliga rådgivare, kärnvapnens vänner, övertyga de båda om att detta förslag var omöjligt. Och möjligheten gled ur våra händer.

Sedan, under de närmaste 25 åren, försökte vi övertyga kärnvapenstaternas ledare om att kärnvapnen kan och måste avskaffas innan dom avskaffar oss. Vi visade i grundliga publikationer, skrivna av jurister mot kärnvapen, att det går att övervaka en kärnvapenavrustning. Vi visade hur man skulle gå tillväga, steg för steg, med inspektioner och övervakning. Politikerna lyssnade artigt, men läste aldrig våra förslag.

Vi insåg att man inte kom någon vart med förnuftsargument. Kärnvapenstaternas ledare älskade sina vapen. Älskade?  Jag använder ordet här på samma sätt som när man säger han älskar makt, han älskar pengar. Ja man kan säga dom älskar kärnvapen på samma sätt som en narkoman älskar sitt heroin. Det finns ett kärnvapenberoende

Så insåg vi i Läkare mot kärnvapen år 2006 till slut att det behövdes ett nytt tänkande, och ICAN föddes, den internationella kampanjen för avskaffande av kärnvapen.  Vår grundsten var känslomässig: Det humanitära initiativet. Vi predikade åter igen att kärnvapnen var det stora onda. Kärnvapenanvändning skulle medföra så förfärliga följder att de måste avskaffas. Vi talade inte längre om juridiska eller tekniska medel för nedrustning. Vi talade om lidandet.

Den andra grundstenen var att ge upp tanken på att omvända kärnvapenmakterna, narkomanerna. Vi vände oss till de kärnvapenfria staterna, den stora majoriteten, som skulle bli lika utsatta som kärnvapenstaterna i atomkriget. Det tredje var att samla alla fredsgrupper, miljörörelse, kyrkor, alla goda krafter. Det blev nästan 500. Och vi ville förbjuda kärnvapnen.

Och nu finns ett FN-avtal om kärnvapenförbud. Avtalet träder i kraft när femtio länder ratificerat det, vilket kanske tar ett par år. Motståndet från kärnvapenstaterna är starkt… Dom betalar bra om man inte skriver under. Det visar hur viktigt avtalet är.

Avtalet leder inte direkt till att kärnvapnen avskaffas. Men det skulle bli allt svårare att hota med kärnvapenanvändning, som kärnvapenstaterna, framför allt Ryssland och USA har gjort många gånger. Vi har sett hur avtalet mot personminor fungerar: USA och Ryssland har inte skrivit på, men dom slutar att lägga ut minor. Avtalet mor klustervapen likaså, USA har slutat tillverka dom och det förefaller om Ryssland också har övergett dom – fast dom inte skrivit under. När avtalet mot kärnvapen trätt i kraft kommer det gradvis att göra hot om kärnvapen otänkbara. Den som hotar med kärnvapen blir en gangsterstat.  I USA kommer att inse att i en värld utan kärnvapen blir USA:s militära dominans total. USA har mycket att vinna på ett kärnvapenförbud!

Till slut kanske vi får ett avtal som blir så starkt att till och med Sverige vågar gå med.

Den svenska regeringen har uppträtt fegt och oklokt i denna fråga. Först har man varit med och arbetat fram avtalet, sen vågar man inte skriva under. Varför? Man skyller på att USA inte skulle vilja samarbeta militärt med Sverige om vi skriver på. Dumheter. Naturligtvis vill dom det. USA samarbetar med Sverige inte för Sveriges skull, utan för sina egna intressen. Dessa intressen finns kvar om Sverige skriver under.

Så vad är orsaken? Kanske vapenexporten?  Vi får inte veta. Tydligen har USA lyckats få den svenska regeringen att bli osäker. Något straff kan USA nog hitta på, tror man. Bäst att vårda den transatlantiska länken, som Carl Bildt brukade säga.

Jag tror att vi är många som tänker på denna feghet när vi röstar om två veckor. Säg klart, Stefan Löfven, att ”får vi sitta kvar så skriver vi på avtalet”. Du kan vinna röster på det, för vi vill bli av med kärnvapnen, och vi vill att Sverige vågar vara självständigt och vågar arbeta för kärnvapnens avskaffande.

Comments are closed.