ICAN efter Nobelpriset

Ett seminarium den 12 april 2018 i Palmesalen, ABF Stockholm, lockade 34 personer.

Det var det andra i ordningen i den seminarieserie om ’Gemensam Säkerhet’ som Kvinnor för Fred arrangerar med stöd av Folke Bernadotte Akademin. Förutom ABF Stockholm, var IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet) medarrangör.

Åsa Murray, ordförande för Stockholmskretsen av IKFF var moderator och öppnade seminariet med att introducera de två talarna; Gabriella Irsten, politisk handläggare på IKFF, och Sara Kristine Nes från Nei til Atomvåpen, Norge. 

Efter Nobelpriset anslog ICAN 1000 dagar till att driva kampanjer för att få alltfler regeringar att skriva under FN-konventionen mot kärnvapen och alltfler parlament att ratificera konventionen. Båda talarna redogjorde för hur detta arbete fortskrider i vart och ett av våra länder.

Sara Nes gav oss först en bakgrund till den nuvarande situationen i Norge genom att berätta om organisationen Nei till Atomvåpen som startade år 1979 och under 80-talet hade fler än 100 000 medlemmar, men som nu har betydligt färre. Organisationen ingår i ICAN med 47 andra norska organisationer och är en av de mest aktiva. Frågan om kärnvapen har aktualiserats dels i och med FN-konventionen, dels med Nobels fredspris till ICAN. Tyvärr var Norge som Nato-land inte ett av de 122 länder som röstade för konventionen i FN och deltog inte heller i förhandlingarna.

Därefter visade Sara Nes en kort film som använts för att informera om FN-konventionen och begära att riksdagen utreder frågan. Den avslutades med att visa det tårtkalas som hölls på Oslos gator, när regeringen hade beslutat om en utredning.

Inställningen till ett förbud mot kärnvapen har förändrats över tid i Norge. När det t ex gäller Arbetarpartiet var den uttalade inställningen år 2011 att det skulle vara möjligt att förbjuda kärnvapen utan att de länder som innehar kärnvapen medverkar. År 2013 hölls en konferens om att ändra diskursen avseende kärnvapen för att i stället för säkerhet och avskräckning fokusera på det humanitära perspektivet, dvs att varje användning av kärnvapen är otänkbar på grund av dess fruktansvärda konsekvenser. År 2016 hade partiets inställning ändrats till att inget förbud mot kärnvapen var möjligt utan kärnvapenländernas medverkan. Arbetarpartiets nuvarande partiledare, Jonas Gahr Støre sade i ett uttalande den 6 oktober 2017 att partiet var positivt till ett förbud mot kärnvapen; i ett uttalande tre dagar senare vidhöll han att partiets inställning var för ett förbud mot kärnvapen, men inte för att signera FN-konventionen.

Vid valet 2013 blev det majoritet för högerpartierna (Høyre, Fremskrittspartiet och Venstre) som tillsammans bildade regering och behöll makten vid senaste valet. Høyre innehar både statsminister- och utrikesministerposten. Som många av oss såg på TV, applåderade inte statsminister Erna Solberg efter talen vid Nobelceremonin. Överhuvudtaget är dessa partiers negativa inställning till FN-konventionen välkänd.

Nei til Atomvåpen jobbar nu mest med att påverka Arbetarpartiets inställning. De tar kontakt med varje avdelning av partiet på länsnivå och har hittills fått ja till att stödja FN-konventionen från flera av de 17 länen (fylken); t ex från Oslo och Tromsø.

Den ’utredning om atomvåpenförbud’ som regeringen beslutat om ska ta reda på konsekvenserna av en signering och ratificering av FN-konventionen. Enligt direktiven ska den granska ’traktatets’ innehåll, undersöka hur det förhåller sig till andra förpliktelser och konventioner, samt under arbetet hämta in synpunkter från forskare och representanter för civilsamhället. Utredningen ska också ha kontakt med andra länder som gör utredningar, t ex Sverige och möjligen också Italien. En arbetsgrupp inom utrikesdepartementet tillsattes i mars i år för att göra utredningen.

Under parollen ’Don’t bank on the bomb’ har man granskat vilka banker och pensionsfonder som på något sätt stöder tillverkning av kärnvapen. Där är det tyvärr en av de större fonderna, Oljefonden, som utmärker sig. Nyligen fick kampanjen stöd av en bankchef som kritiserade Oljefonden och menade att bankerna måste agera och ta sitt ansvar i frågan.

För att ytterligare bidra med kunskap i frågan har Nej till Atomvåpen i samarbete med andra organisationer inom ICAN samlat en forskargrupp som har till uppgift att undersöka om och hur det är möjligt att vara med i Nato och skriva under konventionen.

Gabriella Irstens föreläsning hade rubriken ’Vägen till kärnvapennedrustning’. Hon började med att ge en faktabakgrund till dagens situation, men ville sedan framför allt fokusera på vad som nu händer i den politiska sfären när det gäller FN-konventionen.

När bomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki år 1945 blev det som vi vet helt fruktansvärda konsekvenser, när det gäller materiell förstörelse och människoliv. Samtidigt är dagens situation så mycket mer skrämmande. Det är 9 stater som har sammanlagt ca 15 000 kärnvapen med en mångdubbelt starkare verkan. Själva existensen av sådana vapen utgör ett hot mot mänsklighetens överlevnad. Omröstningen i FN visar på att det finns en majoritet av länder som menar att det är oacceptabelt att kärnvapen överhuvudtaget finns på grund av de katastrofala humanitära konsekvenser som varje användning av sådana vapen skulle få.

ICAN består globalt av 468 organisationer. I Sverige finns 12 medlemsorganisationer, av dessa är det IKFF och SLMK (Svenska Läkare mot Kärnvapen) som är de mest aktiva. Sverige har tagit ställning mot kärnvapen genom att i oktober 2014 gå med i det s k humanitära initiativet, ett mötesuttalande från FN. År 2016 röstade Sverige ja till att förhandlingar startade för att få till stånd ett förbud mot kärnvapen. Under år 2017 deltog Sverige aktivt i förhandlingar och som vi vet var Sverige ett av de 122 länder som röstade för FN-konventionen i juli 2017.

Hösten 2017 pågick en hätsk debatt i frågan, något som de flesta av oss har tagit del av. Situationen idag är att riksdagen är splittrad. Miljöpartiet och vänsterpartiet är för att Sverige signerar och ratificerar FN-konventionen. Alliansen och sverigedemokraterna är emot, medan socialdemokraterna balanserar någonstans mitt emellan. Regeringen tillsatte en enmansutredning, Lars-Erik Lundin, som läggs fram den 31 oktober 2018. Som vi vet är det val i september i år, vilket gör att inget beslut kommer att fattas före valet. Det är möjligt att det blir en annan regering efter valet. Om Lars-Erik Lundins utredning är positiv till att Sverige ansluter sig till konventionen, kan vi ändå använda den i vårt arbete för att påverka politiker och allmänhet.

Ett argument som ofta används i debatten om FN-konventionen är att Sverige inte kommer att kunna gå med i Nato, om vi skriver under den. IKFF är emot att Sverige går med i Nato, men när det gäller frågan om FN-konventionen, är vår ambition att hålla den frågan skild från frågan om Natomedlemskapp.

Lars-Erik Lundins uppdrag är att belysa konsekvenserna för Sveriges del av en signering/ratificering av FN-konventionen. Hur påverkar det arbetet i NPT (Non Proliferation Treaty), i CTBT (Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty) och vårt medlemskap i EU. I uppdraget står ingenting om att han ska hålla kontakt med civilsamhället, men det har han själv valt att lägga till. Vi i IKFF och SLMK har fått träffa honom och ge våra synpunkter. Han kommer också att belysa konsekvenserna av att Sverige inte skriver på; t ex hur påverkar det Sveriges internationella rykte som ett land som i alla andra sammanhang förespråkar nedrustning.  

Vilka argument används för att motivera att Sverige inte skriver under och ratificerar konventionen?

·         Att konventionen är tandlös. Nej, detta stämmer helt enkelt inte.

·         Att konventionen skulle underminera NPT. Nej, i stället implementerar konventionen artikel 6 i NPT, den om nedrustning. NPT nämns också i konventionen som ett viktigt verktyg i genomförandet.

·         Att konventionen omöjliggör kärnvapen på svensk mark. Ja.

·         Att konventionen omöjliggör nuvarande svenska militära samarbeten. Nej.

·         Att konventionen skulle omöjliggöra Nato-anslutning i framtiden. Troligtvis inte. (Länder som Danmark, Island, Litauen, Norge, Nya Zealand och Spanien har förbud mot placering av kärnvapen på deras mark.) Dessutom är kärnvapen inte en del av själva Nato-avtalet, utan i stället nämnd som en del av den militära strategin.

·         Att förhandlingarna i FN gick för snabbt. Nja. Visserligen gick det denna gång på fyra veckor, men frågan har ständigt diskuterats sedan det första FN-uttalandet om förbud mot kärnvapen år 1946.

·         USA blir argt. Detta är inget nytt. När det gäller konventionen mot klustervapen, agerade USA på samma sätt, men arbetet kunde ändå fortsätta.

·         Verifikationerna är för svaga. De som arbetade med konventionstexten skulle gärna ha velat ha starkare verifikationer men det var inte möjligt. Nu är de desamma som för NPT, dvs. det är IAEA som har uppgiften att kontrollera utvecklingen. Inte heller i NPT har man lyckats lösa frågan om verifikationer trots att man försökt sedan 1970.     

SLMK har arbetat med att granska vilka banker/fonder som har investeringar i/lånar pengar till företag som på något sätt deltar i produktionen/hanteringen av kärnvapen. Det visar sig att AP7, AMF, Folksam, Länsförsäkringar, Nordea och SEB inte har några sådana investeringar eller lån. Däremot har Swedbank kvar sådana lån kvar, lån som kommer att avvecklas då detta inte medges av deras officiella policy. Däremot har AP1-4 sådana investeringar och hävdar att fem stater officiellt får ha kärnvapen och att man dessutom följer svensk lag. Ett tips är #schyssta pensioner, som förutom kärnvapen handlar om olja, gruvarbete m m.

För att konventionen ska träda i kraft krävs att 50 länder signerar och ratificerar. Läget just nu är att 57 länder har signerat och 7 ratificerat. Det är vanligt att det tar två år för sådana här konventioner att träda i kraft. När detta väl sker ska förbudet mot kärnvapen stödja arbetet i NPT och skapa en faktisk nedrustning av kärnvapen.

När det gäller situationen i Sverige, vill vi som driver frågan fram för allt placera de humanitära konsekvenserna av varje användning av kärnvapen i centrum för debatten. Nu pågår ju en utredning, men det är viktigt att fortsätta att bilda opinion i frågan. Enligt en SIFO-undersökning av Olof Palmes Internationella Center är 86% för att Sverige skriver på och ratificerar konventionen.

Vad kan vi göra?

·         Mobilisera alla kontakter vi har.

·         Namninsamlingar.

·         Kontakta riksdagspartierna lokalt; landsting- och kommunfullmäktige.

·         Mejla politiker

·         Insändare i lokala medier.

·         Fokusera på de humanitära konsekvenserna, när vi pratar om konventionen.

·         Gå med i ICAN.

·         Skriva motioner både i partier och organisationer.

·         Använda dagar som 1 maj, 7 juli (ICAN International), 6 augusti (Hiroshima), 26 augusti (Internationella dagen mot kärnvapenprov) för att väcka opinion för FN-konventionen.

(Enligt minnesanteckningar – Ingegerd Municio)

Comments are closed.