Kärnvapenförbudet – En valfråga?

Seminarium den 23 maj 2018, ABF-huset, Palmesalen.

(Referat, enl. minnesanteckningar, Ingegerd Municio.)

 

Medverkande i panelen: –

Gabriella Irsten, IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet) har efter sin utbildning vid Ruhr-Universität Bochum, arbetat för IKFF:s internationella nedrustningsprogram Reaching Critical Will, Genève, med fokus på globala handelsavtal, särskilt vapenhandel, och kärnvapenfrågan. Senare också som konsult vid UNODA (United Nations Office of Disarmament Affairs) med frågor om rymdsäkerhet.

Kjølv Egeland, Norge, dok torand vid Wadham College, Oxford, forskar om kärnvapennedrustning, också knuten till Institutet för Policy and International Law vid Oslo universitet, samt rådgivare till Norges utrikesdepartement.

Kerstin Lundgren, riksdagsledamot (c) för Stockholms län, utrikesutskottet i riksdagen.

Kenneth G. Forslund, riksdagsledamot (s) för Bohuslän och Kungälv, utrikesutskottet i riksdagen.  

Inledande talare: – Lars-Erik Lundin, disputerad vid Göteborgs universitet 1980, knuten till SIPRI sedan 2014 efter ett yrkesliv som diplomat, bl a som representant för EU-kommissionen i ett antal kommittéer, senast som EU-ambassadör för internationella organisationer i Wien, särskilt inriktad på OSCE-frågor och numera regeringens enmansutredare av FN-konventionen.  

Moderator: – Klara Levin, SLMK (Svenska Läkare mot Kärnvapen), som börjar med att ge en bakgrund till den FN-konvention om förbud mot kärnvapen som 122 länder röstade för i juli 2017. Sverige var ett av dessa länder. Idag har 58 länder signerat konventionen och 10 har dessutom ratificerat den. Konventionen träder i kraft när 50 länder har signerat och ratificerat. När detta väl sker, måste alla länder förhålla sig till konventionen, även de som inte anslutit sig till den.

Hon påminner också om den ’prep’-konferens om NPT som nyligen avslutats i Genève. Inga synbara framsteg har gjorts och i stället menar hon att den retorik som präglade konferensen påminde om den som var rådande under det kalla kriget. 

Frågan för seminariet idag är om Sveriges regering kommer att signera konventionen och om riksdagen kommer att ratificera den och vad vi som röstar i valet i september har att förhålla oss till.

 

Lars-Erik Lundin, börjar med att uttrycka sin oro över det han ser som mycken arrogans i debatten om FN-konventionen, en arrogans som han tar avstånd ifrån. Han påpekar att hans uppdrag är att göra en nykter analys av frågan för att ge underlag för det politiska beslutet. Det handlar om att analysera hur den svenska nationella säkerhetsstrategin påverkas av ett framtida beslut. Han oroas av att stormakterna inte talar med varandra om kärnvapen och att samarbete saknas. Han är medveten om de humanitära konsekvenserna av varje krig, inte bara kärnvapenkrig, utan också konventionella krig. Det långsiktiga målet måste vara att bli av med kärnvapen, men det handlar också om att hantera de situationer som uppstår varje dag och som handlar om att undvika att krig bryter ut.

Han vänder sig mot att man definierar hans utredning som ett sätt att dra frågan om FN-konventionen ’i långbänk’, något som Han Blix tydligen har uttryckt. I stället menar han att det handlar om väldigt mycket material som ska gås igenom, därför att det finns många aspekter på frågan. T ex har han nyligen läst en rapport på 300 sidor som bara handlade om den rättsliga aspekten av en signering/ratificering av konventionen.

Sverige jämförs ibland med Österrike, men, menar han, vi är inte i den österrikiska situationen. De har ingen kärnkraft, de har inget samarbete med andra militärmakter. Vårt geografiska läge ger mer akut oro än många andra länders läge; t ex om vi jämför med Nya Zeeland.

En första uppgift är att undersöka sakläget – vad är det avtalet säger? Där påpekar Lars-Erik Lundin att Sverige via vår chefsförhandlare Eva Walder i FN arbetade för en mycket tydligare fördragstext, men att fördraget tyvärr inte blev så lyckat. Därför är det svårt att veta vad som gäller. Kan konventionen överhuvudtaget bidra till kärnvapennedrustning? Hur förhåller den sig till NPT? Hur är möjligheten att få hjälp i en krissituation, om man anslutit sig till konventionen? Vilken är risken för ’forum shopping’; att länder ansluter sig till den här konventionen, men går ur NPT-fördraget.

En optimistisk tolkning av fördraget är att en händelseutveckling sker i två steg; det första att så många länder som möjligt undertecknar/ratificerar, det andra att länder sedan möts för att besluta ’hur går vi vidare?’.

Nu är läget sådant att de svenska frågor som ställdes under förhandlingarna i FN inte är klargjorda. Hur förhindrar vi ett kärnvapenkrig? Hur förhindrar vi att avtalet används i motsatt riktning. Hur hanteras bidrag till tillverkning av kärnvapen, där många komponenter också används inom andra områden?

Blir det sedan en signering, måste frågan gå vidare till lagrådet och de kräver klarhet i hur avtalet ska tolkas.  

Sven-Erik Lundin berättar att han i ett sista kapitel i sin utredning kommer att diskutera de faror som hotar oss. T ex: –

  1. Beslutsfattande går ur beslutsfattares händer, genom att den nya kapprustningen, där robotar används i krig och nya kärnvapen tillkommer.
  2. Fler länder/aktörer får kärnvapen.
  3. Den geografiska situationen blir mer tillspetsad.
  4. Utvecklingen i Mellanöstern och Sydostasien eskalerar.
  5. Tidsaspekten – vi har inte tid att vänta. Därför måste vi utnyttja alla satsningar, inte bara en satsning, den som konventionen främst bygger på dvs. att förändra normen kring kärnvapen.

Samtidigt är det bra att frågan om kärnvapen återförs till den allmänna debatten. Det handlar om att nå det långsiktiga målet – frågan är då om förbudet hjälper till eller hindrar det.

 

Frågor från publiken:-

Ulf Svensson påpekar att 200 000 civilpersoner dog i Hiroshima och Nagasaki. Nu vill Nato ha tillgång till svenskt territorium för att agera vid ett eventuellt krig mellan Ryssland och de baltiska länderna. Om Sverige är med i Nato är Sverige hotat av Ryssland, annars inte. 1939 tog Per Albin Hansson beslutet att inte gå in på Finlands sida och gick därmed emot sin utrikesminister. Ska vi då idag hjälpa Estland och Lettland?

Lars-Erik Lundin svarar att frågan om FN-konventionen inte är en Nato-fråga, utan en fråga om risken för ett kärnvapenkrig.

Pierre Schori menar att frågan om att signera/ratificera FN-konventionen inte får krånglas till för mycket. Talet om vad lagrådet kan ha för synpunkter gör att det plötsligt blir en fråga om ett juridiskt pussel. Detta är en existentiell fråga. Likaså är jämförelser med Österrike och Nya Zeeland att sektorisera den här frågan som ju är global, det blir en teknifiering som försvårar ett beslut.

Lars-Erik Lundin påpekar att frågan har tekniska aspekter. En kärnvapenbomb som produceras har 17 leverantörer och 1 500 underleverantörer. Vad är det som gäller för alla dessa aktörer; konventionen klargör det inte.

 

Kenneth G. Forslund. Enligt programmet skulle Olle Thorell ha deltagit i panelen, men ersätts nu av Kenneth G. Forslund som också är engagerad i dessa frågor.

Han påpekar att när konventionen röstades igenom i FN, avgav Sverige en omfattande röstförklaring. Processen i FN gick för fort och därför är Lars-Erik Lundins utredning ett viktigt underlag för beslut. Han påpekar att de borgerliga partierna i riksdagen är emot en ratificering, så just nu är det inte läge att få bifall för konventionen där. Tanken på ett förbud mot kärnvapen är tilltalande därför att det kan ha en normerande effekt. Socialdemokraterna förde t ex en kampanj för ett förbud mot klustervapen. Där har förbudet haft en normerande effekt liksom när det gäller kemiska och biologiska vapen.

Just på grund av denna normerande effekt utövar kärnvapenstaterna nu ett hårt tryck mot signering/ratificering. Så t ex röstade inte Japan för konventionen i FN och är lite skamsna för det. Själv har han och Kerstin Lundgren just kommit hem från London, där de träffade talespersoner för regeringens försvarspolitik. Där framfördes hård kritik mot Österrike för att de både signerat och ratificerat konventionen.

Frågan är, menar Kenneth G. Forslund, hur man ska få hjälp i en krissituation, om man skriver under konventionen. Faktum är att fyra Nato-länder har en reservation i sitt avtal med Nato, en reservation som förbjuder kärnvapen på deras territorium. Han påpekar Sveriges tradition på nedrustningsområdet, t ex agerar Sverige i frågan om små och lätta vapen och likaså har riksdagen nu också skärpt den lagstiftning som reglerar den svenska vapenexporten.

Det man från socialdemokraterna nu hoppas på är att fler partier i riksdagen blir för att ratificera konventionen.

 

Kerstin Lundgren. Centerpartiet har en lång tradition av multilaterala lösningar i liknande frågor, t ex när det gäller klustervapen. Konventionen för fram frågorna om nedrustning av kärnvapen och det är bra att den humanitära aspekten framhävs. Också andra förslag som att stärka samtalen om nedrustning av kärnvapen är bra. Men det gäller att inte polarisera frågan ytterligare. När frågan om konventionen kom upp hade man i centerpartiet samma inställning som Holland; att syna korten, att hålla sig informerade. Men det gäller att inte lägga krokben för andra avtal som NPT.

Normer är viktiga, men frågan är vilket det säkerhetspolitiska läget är just nu. Dessutom, vilken tyngd har avtalet om man tänker på att Iran röstade för, liksom Saudiarabien. Det är osäkert vad utfallet kan bli. En tydlig ingång i denna fråga är densamma som när det gäller krigsmaterialexporten, nämligen att svensk säkerhet inte får hotas. Därför kan centerpartiet inte ställa upp.

Kerstin Lundgren menar att man bör se på Finland och andra samarbetspartners, det handlar om samverkan, militärt och politiskt, med andra länder som Storbritannien, Frankrike och Finland. Det finns en bild av att det inte funkar i andra länder, så varför skulle det funka för Sverige. Därför kan centerpartiet inte ställa upp på konventionen som den ser ut. Det kan ändras i framtiden, men så är det just nu.

(Kerstin Lundgren hade ett annat möte och lämnade salen efter detta sitt anförande.)

 

Kjølv Egeland börjar sitt anförande med att konstatera att han blivit inbjuden som forskare och att kanske förväntas han göra saken än mer komplicerad. Men han vill göra motsatsen, att göra den så enkel som möjligt.

Sedan 1946 finns en FN-resolution om atomnedrustning. Sedan dess har antalet kärnvapenländer vuxit från 1 till 9. Det har inte varit brist på konventioner eller dialog mellan stater. Kärnvapenstaterna har sedan 1985 förbundit sig att nedrusta kärnvapen inom NPT.

Kärnvapen har en helt annan status än t ex kemiska vapen; de är symboler för makt. Jens Stoltenberg låter sig fotograferas framför en atomubåt laddad med Trident missiler, men det vore otänkbart att fotograferas tillsammans med kemiska vapen. Kärnvapen är statussymboler nu, medan det finns en folkvilja mot kemiska och biologiska vapen. Förbudet skulle kunna skapa ett liknande moraliskt stigma; ett normativt motstånd mot kärnvapen.

Därmed är FN-konventionen början, inte slutet, på en sådan process. Den är en utgångspunkt för förhandlingar för att förbjuda att utveckla, producera eller utplacera kärnvapen; att kontrollera kärnvapen genom att ändra IAEA:s tilläggsprotokoll från voluntary measure till bindande avtal. Som det nu är kunde t ex Iran dra sig ur tilläggsprotokollet år 2006 utan konsekvenser. Det handlar om ett förbud att hjälpa andra länder med något som helst som har med kärnvapen att göra.

När det gäller Nato, nämner Washington-avtalen inte kärnvapen. Nuvarande doktrin säger att Nato är a nuclear alliance och detta utgör the supreme guarantee så länge det finns kärnvapen i världen. Detta senare är ett policy-dokument. Norge skulle kunna skriva på redan idag och ta avstånd från detta strategiska koncept. Danmark fick år 1950-52 ett undantag från placering av kärnvapen. Under 80-talet fick flera länder avtal mot utplacering av kärnvapen. Litauen har ett sådant förbud i grundlagen men hade det före medlemskap i Nato. Därmed är FN-konventionen i detta avseende inget juridiskt problem.

Politiskt är det naturligtvis så att det kan bli repressalier. Att ansluta sig till FN-konventionen kan uppfattas som en provokation. Det handlar om politik och skulle komma att ses av andra länder som en politisk handling. Samtidigt är själva existensen av kärnvapen humanitärt oacceptabelt.  

När det gäller NPT, har den ryska delegationen påpekat att i och med NPT har Sverige och andra länder i princip accepterat att kärnvapenländer har rätt att inneha kärnvapen. FN-konventionen om förbud mot kärnvapen tar bort den här legitimiteten.

 

Gabriella Irsten vill först av allt påpeka att texten i FN-konventionen inte alls är otydlig eller oklar, att hon förstår vartenda ord som där står. Hon menar att det hela handlar om politisk vilja; vad vill vi; vilken värld vill vi ha. I stället för att utgå från en sådan premiss, reagerar man reaktivt, i efterhand på det man ser som läget idag. Det är den normativa aspekten som måste framhävas. Fokus bör vara på vad kärnvapen är, att det handlar om vapen som hotar civila. Kärnvapen är ett uttryck för patriarkatet. Maktaspekten blir tydlig när Donald Trump talar om att hans nuclear button är större än den som Kim Jong-un har. Teknifieringen av kärnvapen, dvs att krångla till det, leder ingen vart. Hon menar att man bör sluta tala om den tekniska aspekten och i stället fråga: – Ska vi eller ska vi inte hota andra folk med kärnvapen?

Som framgått i debatten finns det idag svenska politiker och aktörer som säger att vi behöver dessa vapen. Samtidigt är förbudet mot kärnvapen helt i linje med andra viktiga politikområden som det i princip råder konsensus om; som t ex klimatfrågan, fattigdomsbekämpning, hållbar utveckling, mänsklig säkerhet i stället för enbart nationell säkerhet.

Det positiva med förbudet är att det leder till positive obligations. Man kan säga att konventionen redan har börjat påverka i positiv riktning. T ex är det en pensionsfond i Holland som inte längre investerar i kärnvapen, likaså Oljefonden i Norge och Deutsche Bank.

Är Sverige en trovärdig aktör i nedrustningsfrågorna om man ställer sig utanför FN-konventionen? Om man på 60-talet fattade rätt beslut, när man avstod från kärnvapen, vad är rätt beslut nu?

 

Kjølv Egeland menar att resultatet av den svenska utredningen kommer att tolkas av andra stater. Att tillsätta en utredning var en politisk aktion och den ledde till att andra länder som Norge, Island och Italien också tillsatte utredningar.

Gabriella Irsten påpekar att de verktyg som vi har idag har gett kärnvapenmakterna mer makt. Så t ex har de tolkningsföreträde inom NPT.

Maj Britt Theorin menar för det första att hur normsystemet i världen ser ut är en politisk fråga. För det andra har vi väntat i 50 år på att kärnvapen skulle avskaffas med NPT, är det någon som idag seröst tror på det? För det tredje har Sverige aldrig tidigare tillåtit att andra länder beslutar hur vi gör, varför skulle vi göra det idag?

Nästa fråga är till centerpartiet och hon beklagar att Kerstin Lundgren inte är kvar. Hon undrar vad som har hänt sedan 2014 då centerpartiet motionerade i riksdagen om att avskaffa kärnvapen. Vad har hänt med centerpartiet som tidigare alltid arbetat tillsammans med dem i socialdemokraterna för nedrustning? Är centerpartiet seriösa när man säger att genom att gå med i Nato kan man ändra Natos kärnvapenpolitik?

Ulf Svensson påpekar att Natos överbefälhavare är den som fattar beslut i krigstid. Om denne vill placera kärnvapen på Gotland, så bestämmer inte Sverige längre över det.

Stina Oscarsson undrar vad utredningen ska tjäna till, om de politiska partierna redan har bestämt sig.

Titti Wahlberg, IKFF Göteborg, påpekar att vi inte har fått svar på frågan vilket parti vi ska rösta på om vi vill att Sverige ska ansluta sig till FN-konventionen. Är det verkligen en så svår fråga, när det är så naturligt för vanliga människor?

(Alla de frågor som ställdes är inte med, och inte heller svaren.)

 

 

 

Comments are closed.