Kärnvapnen och NPT-konferensen

Avtalet för icke-spridning av kärnvapen, NPT (på engelska Non-Proliferation Treaty), är ett fördrag som skrevs på i New York 1968, för att hindra spridningen av kärnvapen. I våras hölls återigen en uppföljningskonferens, som ägde rum 27 april–22 maj i FN, New York. Ingela Mårtensson var där 11–15 maj för Kvinnor för Fred, genom ett resestipendium från UD. Här rapporterar hon om konferensen:

När jag kom hade alltså konferensen pågått i två veckor och var inne i ett förhandlingsskede. Förhandlingarna var slutna och kunde inte följas av civilsamhällets representanter. Däremot pågick dagligen seminarier och utfrågningar i NGO-rummet. Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihets (IKFF) internationella organ WILPF var mycket aktiv som samordnare av NGO-aktiviteterna genom deras program för nedrustning Reaching Critical Will. De utgav varje dag ett nyhetsblad med rapporter från olika initiativ och förhandlingar samt analyser av läget. Därigenom fick man en bra bild av konferensen.

Det pågick även seminarier i andra delar av FN-byggnaden. Till exempel skulle Ryska delegationen ha ett seminarium om ”Rysslands nya militära strategi”, som jag jag såg fram emot. Men när jag kom till den angivna salen så var det mötet inställt.

I denna rapport redogör jag för några seminarier som jag var med på och avslutar med några reflexioner.

Kärnvapen och internationell lag

Rubriken för detta seminarium var densamma som på en antologi som presenterades av en del av författarna varav de flesta var professorer i juridik. Det uppstod en diskussion om huruvida det är i överensstämmelse med internationell lag att använda kärnvapen. NPT förbjuder t ex inte användandet av kärnvapen. Någon menade att det saknas kunskap om vilka konsekvenserna av kärnvapenkrig är och det borde i sig leda till att de borde förbjudas. Talaren jämförde med motivet att förbjuda klusterbomber. De flesta var överens om att lagen är otillräcklig, när det gäller kärnvapnens legalitet. Det är politikerna som kan eliminera kärnvapen och inte lagen som bara är ett verktyg.

Frågan om det legala gapet kom upp i flera sammanhang. WILPF menade att det behövs ett legalt ramverk för att kunna nå total eliminering av kärnvapen. Men kärnvapenstaterna slår ifrån sig när det gäller starkare lagstiftning. Det bästa NGO kan göra är att trycka på för ett avtal som klart förbjuder kärnvapen (ban treaty). En slogan som återkom i NGO-rummet var ”Ban the Bomb”.

Kärnvapen och global rättvisa

Konferensen gav enligt WILPF klart uttryck för den globala orättvisa som härskar i världen på detta område. Kärnvapenstaterna och deras allierade anser att de måste ha tillgång till kärnvapen för sin säkerhet samtidigt som de framför allt hävdar NPT:s paragraf om ickespridning.  Dessa länder representerar en stor majoritet av världens rikedomar och välstånd.

Låginkomstländer är däremot underrepresenterade i olika nedrustningsorgan. Trots att många av dessa befinner sig i kärnvapenfria zoner så är de mer sårbara för kärnvapen vad gäller till exempel miljön.

Kärnvapenstaterna stödjer inte det humanitära initiativet då de anser att humanitet måste ställas mot säkerhet och då betyder deras säkerhet mer.

Kärnvapenfri zon i Arktis

Pugwash i Kanada hade ett seminarium om Arktis. Med tanke på det som händer i Arktis p g a klimatförändringar och det politiska läget i världen, så är det mycket angeläget att komma överens om att Arktis ska vara kärnvapenfritt. Av de länder som har särskilda intressen i Arktis är två kärnvapenstater nämligen Ryssland och USA.

En kärnvapen fri zon bör etableras innan läget blir ändå mera spänt och en eventuell konflikt uppstår. Länderna i Arktiska rådet har ett särskilt ansvar även om man rent formellt inte ska behandla militära frågor i rådet. Danmark har visat intresse men inte fått något gehör från andra nordiska länder.

En representant för den finska delegationen deltog på mötet och uttryckte sin oro över situationen i Arktis – inte minst den militära.

Verifiering

Den fristående organisationen Vertic från London presenterade sitt arbete med verifiering. De utgår från handlingsplanen som antogs av NPT 2010. Verifiering bygger på samarbete och transparens. En fråga är hur IAEA ska vara involverade. Alla IAEA-stater måste delta i diskussionen om verifiering ansåg talaren som för övrigt var svensk.

Idag kan man göra tester som inte var möjliga för 20 år sedan på grund av utvecklingen inom datorområdet. Man kan bygga virtuella kärnvapen och testa verifiering på modellerna.

Utfrågningar

Egypten
Den egyptiske ambassadören uttryckte att det råder stor besvikelse bland delegaterna. De träffas vart femte år utan att några framsteg tas. Folk är frustrerade över allt prat och att inget händer. Det skadar NPT.

Han tog upp frågan om Mellanöstern som en zon fri från massförstörelsevapen. NPT  2010 beslöt att en konferens på detta tema skulle arrangeras 2012, men det blev inget av och nu diskuteras vems felet är. Egypten vill vara konstruktiv och föreslog att alla som vill vara med bjuds in utan att tvinga någon stat att delta.

Ambassadören avslutade mötet med att säga att om viljan finns, så finns det en väg att finna en lösning. Om man tappar lusten och ger upp så är slaget förlorat. Därför uppmanade han oss att inte ge upp.

Japan
På en konferens i Hiroshima antogs en fempunktsplan som presenterats på NPT-konferensen:
1. Transparens för att kunna verifiera nedrustning av kärnvapen
2. Reducering av kärnvapen – hoppas på nya förhandlingar
3. Humanitära initiativet om katastrofala effekter av kärnvapenanvändning, Japan är villiga att resa runt i världen och upplysa om effekterna.
4. Konferens i Hiroshima/Nagasaki med internationella ledare för att upplysa om effekterna av kärnvapenanfall.
5. Nya kärnvapenstaterna Nordkorea, Israel, Indien och Pakistan bör ingå i förhandlingar om nedrustning.

Japanske ambassadören hoppas på ett bra slutdokument från NPT-konferensen – sista veckan avgör. Men utan kärnvapenstaternas deltagande kommer vi ingenstans. Vetenskapliga kunskaper om kärnvapnens katastrofala effekter behövs.

Sverige

I den sista utfrågningen av officiella delegationer var det Sveriges tur. Departementsrådet Annika Thunborg representerade Sverige och berättade om den svenska hållningen till kärnvapen sedan NPT:s tillkomst på 60-talet. Vi var ett av de länder som först skrev på avtalet. Hon talade om att Sverige numera är mycket aktivt vad gäller det humanitära initiativet. Vi anser inte att kärnvapen skapar säkerhet utom tvärtom bidrar de till osäkerhet i världen.

Utrikesminister Margot Wallström höll ett anförande den första dagen under konferensen. Bl a ställde hon sig positiv till NPDI:s förslag (initiativ till ickespridning och nedrustning av kärnvapen) och påtalade den ökade risken som kärnvapnen medför med hänvisning till det säkerhetspolitiska läget i världen. Utrikesministern lyfte frågan om det humanitära perspektivet på kärnvapen och behovet av nedrustning.

Samma dag arrangerade UD tillsammans med SIPRI ett seminarium om NPT där Margot Wallström var en av talarna. Det var ett betydligt mera offensivt tal som bl a innehöll förslag om att bilda en arbetsgrupp under FN:s generalförsamling med uppgift att verka för nedrustning av kärnvapen – ett förslag som hade lanserats vid Wien-konferensen om de humanitära konsekvenserna i december förra året. Detta förslag noterades av NGO-företrädare som refererade det på ett seminarium om hur man kan gå vidare med NPT. Jag hörde inte dessa tal då jag inte var på plats utan har läst dem i efterhand.

Slutdokument

En vecka före NPT-konferensens avslutning var det osäkert om det skulle antas ett slutdokument eller ej. Ledande personer inom NGO-rörelsen Susie Snyder (PAX) och Ray Acheson (WILPF) ansåg att det inte spelade någon roll. Det var uppenbart att kärnvapenstaterna inte skulle gå med på några förslag som skulle leda till krav på nedrustning eller total eliminering av kärnvapen. Det är bättre att inte ha ett slutdokument än att ha ett slätstruket – då gäller det senast antagna dokumentet från 2010 som hade flera bra förslag.

Avslutande kommentarer

Efter en vecka på NPT-konferens kan man undra om NPT är till för nedrustning eller för att stödja kärnvapenstaternas innehav av kärnvapen.  I vilket fall känns det bra att Sverige nu aktivt arbetar för det humanitära initiativet. Det är också bra att Sverige föreslår en arbetsgrupp i FN för nedrustning av kärnvapen men det hade varit en fördel om förslaget även hade funnits med i huvudanförandet.

Det vore bra om Sverige aktivt drev frågan om en kärnvapenfri zon i Arktis. Det borde vara  självklart att det rådde samma överenskommelse där som i Antarktis. Likaså borde vi verka för att den konferens som skulle hållas om en zon fri från massförstörelsevapen i Mellanöstern verkligen kommer till stånd.

Slutligen skulle jag önska att Norden skulle vara en kärnvapenfri zon.

Ingela Mårtensson/Kvinnor för Fred

Rapporten som textdokument:NPT-konferensen

 


*

code