Referat från seminariedagen Klimat, Fred och Säkerhet

Det brinner i knutarna men hur får vi våra politiker att gå till handling och verkligen inse allvaret i klimatkrisen? Möjlighetsfönstret till räddning står ännu en aning på glänt, ska vi hinna?  Hur kommer vi åt de oredovisade utsläppen från militarismen och hur kan freds- och klimatrörelsen kroka arm för att tvinga politiken att lyssna? Många frågor som kräver svar ställdes på Kvinnor för Freds seminarium i Uppsala om klimat, fred och säkerhet, och de kanske viktigaste: Vad säger vi till våra barn? På vilket sätt kan de få det bättre i en värld utan materiell tillväxt?

På seminariet, inför cirka 40-tal deltagare på plats och via länk, föreläste Åse Möller Hansen från IKFF i Norge, Staffan Laestadius, professor emeritus vid KTH i Stockholm samt Gudrun Schyman, ordförande i klimatnätverket Fria Pensionärer, i nämnd ordning. Dessutom hölls ett avslutande samtal mellan Ingela Mårtensson, KFF Sverige, Åse Möller Hansen och Ulla Klötzer, KFF i Finland om vad den nordiska fredsrörelsens gör och kan göra.

Militären eskalerar klimatkrisen, konstaterade Åse Möller Hansen, och ställde sig frågande till hur militären kan garantera vår säkerhet när krig bidrar till att ekonomins hjul snurrar allt fortare. Men säkerhet för vem? 

– Kriget höjer aktievärdet för vapenindustrin men är det vapen och upprustning som ger oss säkerhet? Nej! Det passar inte i vår tid. Vi måste tänka nytt och ställa om krigsindustrin till civilt.  2020 exporterades vapen för 18 miljarder kronor varav Natoländerna stod för nio miljarder. Cirka 60 procent av världens finansiella resurser går till export medan bara 13 procent används till att eliminera fattigdom och hunger.

– Vi kunde ha stoppat kriget i Ukraina med diplomati om viljan verkligen hade funnits. Det kriget är en katastrof för både klimat och människor.

Aktuellt nu i Norge är ett tioårsavtal mellan staten och USA om tre nya flyg- och en marinbas. Frågan ska upp i parlamentet och bland andra IKFF kämpar för att stoppa det:

– Kriget har skapat så stor rädsla att risken dessvärre är stor att det kan gå igenom och de militära koldioxidutsläppen ökar ännu mer. Största boven är flyget.

 Hur illa det faktiskt står till för klimatet tydliggjorde Staffan Laestadius när han betonade att vi håller på att förlora kampen för att rädda planeten:

– De senaste 30 åren har läget eskalerat och reträtten måste vara snabbare. Läget är dystert och möjlighetsfönstret håller på att stängas. Vi akademiker anklagas ofta för att inte ta i tillräckligt i våra budskap, men det är svårt när medievärlden kräver positiva budskap, valstrateger stryker medhårs och politiker är rädda att förlora val. Så varför ska man lyssna på domedagsprofeterna?

– I den takt vi nu har är utrymmet för utsläpp stängt redan 2030. Vi är ute på ett territorium som mänskligheten inte har någon erfarenhet av. Det är en dyster sanning för oss, våra barn och barnbarn.

– Sedan klimatförhandlingen 1992 har 74 procent av utsläppen ägt rum. Vi borde halvera till 2030, det är ett måste för att vi ens ska vara i närheten av någon räddning för vår planet.

Han konstaterade att Sverige är ett högutsläppsland där grundproblemet är att moderniteten vi lever i är inlåst i ett gravt fossilberoende.

– Ryssland är till exempel till mer än 90 procent fossilberoende. Världen totalt ligger på 84 procent och EU 73 procent.

Grundproblemet belyste också Gudrun Schyman i sin analys av läget.

– När vi i vår generation växte upp fick vi höra att vi skulle få det bättre. Vi kände tillit och det var självklart materiellt bättre som våra i många fall fattiga föräldrar önskade för oss och det fick vi. Men konsumismen har haft oss i sina klor, har vi dåligt samvete?

– Så vad ska vi säga till våra barn? På vilket sätt ska de få det bättre? Hur ska vi kunna skapa den tillit till oss som den vi kände till våra föräldrar?

Som ett exempel på tillit berättade hon om en fråga som en journalist ställde till hennes åttaårige son vid en demonstration på 70-talet, då väl allas våra barn var med, de var alltid med:

– Är du rädd för krig? Nej det skulle mamma aldrig tillåta, svarade han tveklöst. Vad skulle en åttaåring svara i dag?

Gudrun Schyman talade också om våldet som verktyg för makt och kontroll:

– Man låter miljarder regna till vapeninköp för att lösa konflikter med våld vilket är helt meningslöst. Vi behöver fler förhandlingsbord, inte fler vapen.

Ett deprimerande faktum är att fredsrörelsen inte har någon röst i Riksdagen. Där finns ingen opposition så att vara en röst för diplomati, inte för upprustning, inte byggande av fiendebilder utan kräva stopp för krig och vapenexport är fredsrörelsens uppgift. Vi måste kroka arm med klimatrörelsen och det krävs handling nu, innan det är för sent.

– Tänk er att huset brinner, farstun står i ljusan låga och elden sprider sig till köket. Då kan vi ju inte samla till möte i sovrummet! Det är så det står till med vår planet nu.

Det avslutande samtalet resulterade i förslag till ett gemensamt nordiskt debattinlägg på temat vilken roll måste fri media ha i ett demokratiskt samhälle. Jea Jonsson


*

code