Referat från seminariet Hur kan kärnvapen avvecklas och förbjudas?

Onsdagen den 29 januari 2020 anordnade Nätverket för kärnvapennedrustning ett seminarium på ABF-huset i Stockholm (www.nucleardisarmament.se). 

Temat för seminariet var Hur kan kärnvapen avvecklas och förbjudas? Kan Icke-spridningsavtalet (NPT) och FN-konventionen om förbud mot kärnvapen (TPNW) förstärka varandra?

Moderator var Agnes Hellström, Ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, och talare Gabriella Irsten, politisk handläggare vid IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet), Thomas Jonter, professor i internationella relationer vid Stockholms universitet, Anja Lillegraven, Norske leger mot atomvåpen och norska ICAN-kampanjen samt Claus Montonen, Finlands fredsförbund, samordnare för finska ICAN-kampanjen.

Agnes Hellström inleder med en påminnelse om att det i år är 75 år sedan atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki och även 75 år sedan förintelselägren stängdes. Fortfarande finns överlevare som kan berätta både om kärnvapnen och om förintelsen, men inte så länge till. Frågan är hur vi håller kunskaper om dessa två fruktansvärda händelser vid liv. Idag upplever vi att användandet av kärnvapen inte längre beskrivs som helt främmande av kärnvapenstaterna. Samtidigt tycks Sveriges traditionellt aktiva antikärnvapeninställning ha svalnat.

Gabriella Irsten börjar med att svara på frågan hur ICAN ser på relationen mellan förbudet mot kärnvapen och icke-spridningsavtalet. Svaret är entydigt att dessa två avtal inte står i motsättning till varandra. I stället ses förbudet mot kärnvapen som en komplementtering och implementering av artikel 6 i icke-spridningsavtalet som är ett åtagande om att nedrusta kärnvapen. 

(”Each of the party of the Treaty undertakes to pursue negotiations in good faith on effective measures relating to cessation of the nuclear arms race at an early date and to nuclear disarmament, and on a Treaty on general and complete disarmament under strict and effective international control.”)

Hittills har kärnvapenstaterna tagit sig tolkningsföreträde när det gäller icke-spridningsavtalet. I stället för att arbeta för att nedrusta kärnvapen har de tolkat avtalet som en tillåtelse för de stater som har kärnvapen att fortsätta ha det. Därmed har icke-spridningsavtalet inte lett till det som var avsikten. Det som ledde till att konventionen om förbud mot kärnvapen röstades fram i FN år 2017 var en vilja att för det första ta bort de kryphål som finns i icke-spridningsavtalet och för det andra den obalans mellan kärnvapenstater och icke-kärnvapenstater som avtalet medfört, dvs att de icke-kärnvapenstater som undertecknat avtalet har fullföljt sitt åtagande om att inte skaffa kärnvapen, medan kärnvapenstaterna inte har uppfyllt sitt åtagande om nedrustning. 

Sedan finns det inom FN en allmän regel om att nya avtal inte kan underminera tidigare avtal. När det gäller de förhandlingarna som ledde till konventionen om förbud mot kärnvapen stod det helt klart för alla som var i rummet att det nya avtalet inte skulle strida mot icke-spridningsavtalet. Så t ex åberopas vikten av icke-spridningsavtalet i förordet (the preamble) till kärnvapenförbudet. 

En kritik som i den svenska debatten har riktats mot kärnvapenförbudet är att det inte finns en klar definition av vad som förbjuds. Den frågan diskuterades i förhandlingarna om konventionen och man beslutade att avstå från att ge en sådan definition just för att inte underminera icke-spridningsavtalet. Där saknas nämligen också en sådan definition. Frågan är då hur det kommer sig att den kritiken är så befäst. Det kan vara så att det finns de som är rädda för att icke-spridningsavtalet ska undermineras, men det kan också vara ett svepskäl inför kravet att ansluta sig till kärnvapenförbudet.

Thomas Jonter börjar med att påminna om att inte heller Sveriges anslutning till icke-spridningsavtalet var självklar. Han berättar att i och med att han ingår i Folkrätts- och nedrustningsdelegationen som är rådgivande till utrikesministern har han kunnat följa processen inför frågan om kärnvapenförbudet. Han ingick också i den arbetsgrupp som skulle ta ställning till kärnvapenförbudet och fick därmed tillgång till information ’inifrån’. 

Lars Erik Lundins utredning presenterades år 2018. Vi kan se att en viss strategi har utvecklats kring sådana här frågor, en strategi som återkommer. Därmed kanske vi bör ha en viss ödmjukhet inför långsamma processer. När det gäller icke-spridningsavtalet, kom förslaget år 1961. Många stater var skeptiska, det gällde både USA och Ryssland, men också Sverige. Så t ex var Alva Myrdal skeptisk därför att avtalet handlade om icke-spridning i stället för nedrustning, även om man slutligen i förhandlingarna fick med artikel sex om nedrustning. När avtalet blev klart år 1968 hade världen förändrats. Medvetenheten om en värld i förändring gjorde också att man beslutade att ha återkommande översynskonferenser om avtalet, konferenser som har lett till tilläggsprotokoll, t ex om inspektioner.

Så kan läget förändras också när det gäller konventionen om förbud mot kärnvapen. Om fler västeuropeiska länder ansluter sig, t ex Schweiz, kan det bli lättare för andra länder att ansluta sig. Likaså kan regeringens inställning förändras om det inte blir någon framgång för nedrustning vid översynskonferensen om icke-spridningsavtalet nu i april/maj i New York. 

Vilken strategi regering har, vet TJ inte. Han menar att regeringen just nu ligger ganska lågt. Sverige delar generellt den verklighetsbeskrivning som ter sig hotfull, när det gäller kärnvapen. Det är skrämmande att kärnvapenstater numera säger sig vara beredda till ’first use’. Överhuvudtaget är det en väldigt oansvarig retorik som just nu hörs från kärnvapenstater och deras ledare. Regeringen talar för att vara realistisk och utgå från den verklighet som finns. 

Margot Wallström tog initiativ till att få en gemensam uppslutning kring frågan i och med det ministermöte som hon bjöd in till i Stockholm den 11 juni 2019, ett möte som behandlade nedrustning av kärnvapen och icke-spridningsavtalet. Syftet är att inspirera till dialog och till gemensamma åtgärder inom en ansats som man i arbetet med icke-spridningsavtalet kallar stepping stones, dvs att genom små steg åstadkomma förändringar i rätt riktning. Det finns en del konkreta förslag som UD jobbar med.

(Representanter för följande länder deltog och gjorde ett gemensamt uttalande: Argentina, Etiopien, Finland, Indonesien, Japan, Jordanien, Kanada, Kazakstan, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Schweiz, Spanien, Sydkorea, Sverige och Tyskland.) https://www.regeringen.se/uttalanden/2019/06/ministermotet-i-stockholm-om-karnvapennedrustning-och-icke-spridningsfordraget/

Tanken är att fortsätta med dessa möten. Det var Tyskland som tog över ansvaret och nästa möte hålls den 25 februari i Berlin. Det handlar om att försöka få kärnvapenstaterna att bjuda till vid nästa översynskonferens, t ex att lova ’no first use’, att diskutera åtgärder för att stabilisera den nukleära ordningen för att minska riskerna för att kärnvapen faktiskt används. Det som är viktigt för Sverige är enligt UD en ökad samsyn mellan länder och att så många utrikesministrar som möjligt kommer till konferensen i New York. 

Klart är att det blir inget beslut om att signera FN-konventionen om förbud mot kärnvapen före översynskonferensen om icke-spridningsavtalet i New York nu i vår.

Anja Lillegraven. Norska läkare mot kärnvapen är en del av ICAN Norge. Där ingår 49 partnerorganisationer av olika slag, bl a organisationer som arbetar med miljö och klimat. Vissa organisationer är mer aktiva än andra och det är NLMA som koordinerar arbetet. 

Den norska retoriken kring kärnvapen har förändrats. Det var en norsk regering som tog initiativet till en konferens i Oslo i mars 2013 som ledde till det humanitära initiativet (The Humanitarian Initiative), där temat var ett förbud mot kärnvapen. Konferensen behandlade de humanitära konsekvenserna av varje användning av kärnvapen och syftade till att hålla diskussionen om dessa konsekvenser levande i förhandlingar om icke-spridningsavtalet. Konferensen i Oslo följdes av en konferens i México i februari 2014, där 146 stater deltog och även ICAN fanns med. Ytterligare en konferens hölls i Wien i december 2014. Resolutionerna från konferenserna var tänkta att påverka översynskonferensen om icke-spridningsavtalet i New York år 2015.

Kort därefter i stortingsvalet samma höst då de borgerliga partierna fick en majoritet av rösterna bildades en blå regering, en som vi fortfarande har. Därmed har det skett ett skifte i politiken kring kärnvapen. Regeringen har dragit ur Norge från arbetet mot kärnvapen. Samtidigt vet vi att en stor del av befolkningen vill att Norge skriver på FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. 

I ICAN:s arbete i Norge siktar vi nu på ett regeringsskifte i nästa val. Arbeiderpartiet hade landsmöte år 2019 och förbud mot kärnvapen var en av de viktigaste frågorna. Ledningen i partiet var emot en anslutning till FN-konventionen och Jens Stoltenberg som var på plats avrådde. Nästa möte är 2021 inför valet och då ska vi vinna!

LO och de stora fackförbunden är för och likaså arbeiderpartiets ungdomsförbund. Senterpartiet som är ett parti som just nu har stor framgång stöder förbudet, men vi måste framöver jobba med att upprätthålla deras stöd. Det har också framgått att lokalt har många partier en annan ståndpunkt än partier på riksnivå, även när det gäller regeringspartierna. ICAN:s City Appeal, som är en global kampanj där städer stöder FN-konventionen, kan vara en möjlighet att på riksnivå synliggöra den lokala opinionen. I Norge har 20 kommuner, bl a städer som Oslo och Bergen, anslutit sig. (https://cities.icanw.org/) 

En första utmaning som vi står inför är att förmedla kunskap om kärnvapen och om FN-konventionen till befolkningen och få genomslag i media. Det är svårt att få åhörare till seminarier; att t ex få en så stor publik som här i kväll. En andra är att söka samarbete internationellt. Vi tror att arbeiderpartiet måste få andra Nato-länder med på en anslutning. Det krävs dialog med andra för att ingen ska stå ensam. Läget är ostabilt och Norge är livrädd för att skapa ytterligare splittring så att Natos sammanhållning kan spricka.

Claus Montonen.  I ICAN Finland ingår sex organisationer (Fredsförbundet, Fredskommittén, De 100:s kommitté, Läkare mot kärnvapen, Tekniken i livets tjänst samt Vapenvägrarförbundet).  

Finlands officiella linje är generellt att agera som ’broker’. Det finns en tradition av att vara medlare i internationella frågor. Finland vill skapa samarbete mellan kärnvapenstater och icke-kärnvapenstater, inte antagonisera sina goda vänner, inte få båten att kantra.

Det är i det sammanhanget man kan se Finlands deltagande i CEND (Creating an Environment for Nuclear Disarmament), ett initiativ från USA:s regering, där Finland har deltagit och kan komma att organisera nästa konferens. 

https://www.inss.org.il/publication/new-us-initiative-creating-environment-nuclear-disarmament-cend/

ICAN Finland inriktar sig mest på politiskt lobby-arbete, gentemot partier och mot UD. En svårighet är att beslut i stora utrikespolitiska frågor fattas i en sluten krets, presidenten och utrikesnämnden. Riksdagen uttalade sig i och med den kärnenergilag som vi har i Finland och som explicit förbjuder t ex innehav och transport av kärnvapen, även om den kanske inte är av så stor betydelse i praktiken. 

Vi har haft nyval och har en ny och annorlunda regering mot att tidigare ha haft en högerregering. Av de fem partier som nu ingår i regeringen har tre fattat beslut om att signera FN-konventionen; socialdemokraterna, vänsterförbundet och de gröna. Vi hoppades på framsteg med den nya regeringen, men hittills har inte mycket skett. Officiellt håller man på den tidigare regeringens linje. Likaså var regeringsdeklarationen en besvikelse i detta avseende. Där skriver man att man ska följa processen för ratificering. Samtidigt vet vi från en opinionsundersökning att 84 % av de finska medborgarna är för en signering av konventionen. 

Att Sverige just då hade meddelat att man inte avsåg att signera FN-konventionen var olyckligt. Finland följer gärna Sveriges linje i sådana här frågor. Det kan ses som något av ett lillebrorskomplex. Man söker också gärna samarbete med Sverige och Norge. 

Översynskonferensen om icke-spridningsavtalet nu i år kommer att ha stor betydelse. Tyvärr ser man pessimistiskt på att det skulle bli någon förändring. I praktiken kan man inte hoppas på något. Kärnvapenstaterna vill inte göra några eftergifter. Dessutom har aldrig förut en översynskonferens varit så illa underbyggd som denna och möjligheterna till resultat aldrig så små. 

Agnes Hellström ställer en fråga till panelen: Vad kan komma som är positivt från översynskonferensen?

GI – Något positivt vore möjligen om åtaganden som tagits tidigare skulle kvarstå. Visst önskar vi konkreta resultat om nedrustning, men i stället talar t ex Sverige om riskreducering och om transparens. Det är deprimerande att en icke-kärnvapenstat som Sverige inte kräver nedrustning. Den ansats till förhandlingar som man idag kallar stepping stones, hette tidigare step by step, och ännu tidigare building blocks. Det finns ingen norm mot kärnvapen och det är just det som gör att konventionen om förbud mot kärnvapen behövs. 

TJ – Det finns skäl att vara pessimistisk, men det finns också skäl att vara försiktigt optimistisk, en idé om att USA och Ryssland måste komma med något konkret. Men också jätteskäl att vara pessimistisk inför urholkningen av den nuvarande nukleära ordningen. START-avtalet (Strategic Arms Reduction Treaty) kan komma att sägas upp om ett år. Det finns både i USA och i Ryssland tal om att den bipolära ordningen har gått i graven och att det internationella systemet bäst beskrivs som multipolärt. Om en tripolär nukleär ordning inrättas, mellan USA, Ryssland och Kina, kommer det inte finnas något intresse för nedrustning. Detta scenario möter en stark kritik, inte minst i USA. Inför översynskonferensen nu i New York kan vi ställas inför ett tomt bord och då finns inga möjligheter att nå resultat. Samtidigt kommer krav från USA att de överenskommelser som gjorts tidigare, 1995 och 2010, inom icke-spridningsavtalet inte längre ska gälla. Frågan är vart vi är på väg; det är en farlig utveckling.

AL – Frågan om kärnvapnens humanitära konsekvenser saknas inom stepping stones-ansatsen. Inte ens Norge håller på den synen av kärnvapen. Det är viktigt att inte tappa det humanitära språket som fanns med till 2010. 

Slutligen får vi i publiken som arbetar för nedrustning av kärnvapen några goda råd:

  • Använd den lista som SLMK (Svenska Läkare mot Kärnvapen har) har sammanställt om hur vi i Sverige kan argumentera för ICAN:s City Appeal.
  • Informera om ICAN:s International Campaign Forum som riktar sig till aktivister och studenter och som i år går av stapeln i Paris 14-15 februari. 
  • Sprida kunskap om kärnvapen och dess konsekvenser till politiker, där okunskapen tycks särskilt stor, men också till ungdomar. Enligt en enkät om kärnvapen av universitetet SciencesPo i Paris är svenska ungdomar sämst.
  • Rikta sig direkt till enskilda riksdagsledamöter. En god idé kan vara att ta kontakt med riksdagsledamöter som representerar en lokalt. 
  • Ge konkreta handlingsalternativ – så här kan du göra för att påverka.

(Minnesanteckningar med smärre förklarande tillägg av Ingegerd Municio, IKFF- Sthlm och Kvinnor för Fred Stockholm)


*

code