Vapenexport

Med brevkampanjen till utrikesutskottet gällande regeringens proposition 2017/18:23 ´Skärpt kontroll av krigsmateriel´ med uppmaningar; För ett demokratikriterium som ovillkorligt hinder för vapenexport som det framkommer i Kvinnor för Freds medlemsbrev december 2017 och på hemsidan att; Sverige borde införa ett förbud mot vapenexport till diktaturer bör vi vara klara över hur vi definierar begreppen Demokrati och Diktatur och något om de konkreta konsekvenserna av just denna regelåtstramning.

Jag är medveten om att detta debattinlägg kommer för sent i förhållande till brevkampanjen. Fast jag gärna ser att det finns några som tillsammans med mig vill agera brevkampanj med min nedan föreslagna lydelse. Syftet med detta inlägg är dock huvudsakligen att till debatten föra in andra perspektiv på problematiken vapenexport.

I Stockholms lokalgrupp har vi diskuterat brevkampanjen bland annat i förhållande till KFF:s stadgekrav §5:2 att ”KFF …. Kräver stopp för svensk vapen export.” och, menar några av initiativtagarna;  ” …även om vår målsättning är en värld utan vapen så bör vi göra våra röster hörda i den situation som nu råder när riksdagen nu ska fatta det viktiga beslutet om regler för vapenexport från Sverige. Att vi visar att vi vet vad riksdagen har att besluta om och att vi står för en del av den allmänhet som regeringen säger sig söka acceptans hos och att vi inte stöder vapenexport och helst vill att all vapentillverkning ska omvandlas till nyttigare produkter.” Jag håller med om att vi ska agera utifrån konkreta alternativ och sammanhang, men jag tror jag inte att ovan nämnda regleringsförslag är ett steg som för oss närmare vår målsättning. Jag tror tvärtom, att ge sig in i den diskussionen snarare är ett led i att befästa och dölja den rådande världsordningen med en orättvis fördelning av världens tillgångar.

Mitt förslag är att ”regleringsdebatten” kring svensk vapenexport ska föra in kravet om exportförbud mot nationer som bryter mot FN:s våldsförbud.

Demokratikriterium som ovillkorligt hinder för vapenexport  och Förbud mot vapenexport till diktaturer

Ingela Mårtensson gör en kort redogörelse kring lagförslaget med remissvar i artikeln Motioner om den svenska vapenexporten i KFF:s sidor av Miljömagasinet december 2017. Där framkommer också ISP:s ansvar (Inspektionen för Strategiska Produkter) myndigheten som beslutar om tillstånd för krigsmaterielexport. Det är alltså ISP som gör bedömningarna om nationer som önskar köpa vapen av Sverige ska räknas som en demokratisk nation eller diktatur. I artikeln nämns också ISP:s remissvar. ISP skriver; ”Det är svårt att se att detta förslag skulle innebära någon skärpning i förhållande till formuleringen i dagens riktlinjer.” (Citat från Ingelas artikel.)

Av denna korta redogörelse, inte heller av artikeln, får vi någon egentlig uppfattning av remissvaren om eventuella konkreta konsekvenser. Om man skulle få en uppfattning av detta vid läsandet av hela utredningen och remissvaren vet jag inte. Mitt antagande är att det inte skulle påverka mitt förslag i nämnvärd utsträckning.

Jag utgår ifrån antagandet att nationers vapeninnehav huvudsakligen är avsedda att förorsaka skadegörelser utanför den egna nationens gränser. Om detta antagande stämmer utgör demokrati-och diktaturkriterierna ett, relativt sätt, mindre problem. Men om man med de skärpta reglerna vill försvåra för nationer som önskar köpa vapen från Sverige att använda vapen mot den egna befolkningen är demokrati- och diktaturkriterierna av betydelse.

Vilka nationer förutom Saudarabien och Nord Korea skulle vara aktuella enligt förbudet mot vapenexport till diktaturer? Hur skulle denna motivering preciseras?

Som politisk filosofi bygger demokrati på att alla medborgare har demokratiska fri- och rättigheter inberäknat mänskliga rättigheter. Det finns inte några absoluta gränser mellan vilka stater som betraktas som demokratiska, men däremot mer eller mindre demokratiska. Bedömningen av enskilda nationer bedöms efter det aktuella sammanhanget. I den aktuella situationen faller bedömningsansvaret på ISP.

Exportförbud mot nationer som bryter mot FN:s våldsförbud

Om vi utgår ifrån antagandet att nationer huvudsakligen använder sina krigsvapen över andra länders territorier får lagar och förordningar som reglerar nationers relationer avgörande betydelse. De finns i FN-stadgan med dess olika artiklar.

”Grundläggande för FN – fundamenten – är enligt artikel 1.1 och 1.2 framför allt att ’upprätthålla internationell fred och säkerhet’, att ’undertrycka angreppshandlingar’ samt att ’mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt’. Det slås fast att FN ’grundar sig på principen om samtliga medlemmars suveräna likställdhet.’

Suveränitetsprincipen är central i FN-stadgan. En stat är inte underordnad någon annan stat. Statens territoriella integritet och politiska oberoende skyddas av stadgan. Och inom statens territorium har statens myndigheter maktmonopolet. Dessa fundamentala principer upprätthålls i FN-stadgan genom interventionsförbud, dvs. dels aggressionsförbudet enligt artikel 2.4, dels förbudet mot inblandning i en stats interna angelägenheter enligt artikel 2.7.” (Lagen mot krig, Celanders förlag, 2013)

FN-stadgans artikel 2.4 lyder; ”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annans territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.” (citat hämtat från antologin; Lagen mot krig, s 17)

”Krig är alltså förbjudna mellan staterna. Tillåtet är bara våldsanvändning, som beslutats av FN:s säkerhetsråd, för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet, och våld i självförsvar enligt artikel 51 för att avvärja ett väpnat angrepp. Våldsförbudet är enligt folkrätten en norm jus cogens, dvs en rättsregel som är absolut och tvingande, och från vilken staterna inte kan göra avsteg ens genom överenskommelser.” (Lagen mot krig, s 18)

Vidare; ”Det har pågått, och pågår, en permanent strid om våldsförbudet i FN-stadgan. Grovt sett återfinner man på den ena sidan västmakter med USA i spetsen. De driver en ´flexibel´ linje, som öppnar för doktriner om s.k. humanitär intervention och R2P (Responsibility to Protect) samt förebyggande självförsvar. På den andra sidan har vi stora delar av världen övriga stater, utvecklingsländerna, men också tunga stater som Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika.” (Lagen mot krig, s 18)

”Västliga stormakter har också drivit linjen att våldsförbudet i artikel 2.4 bör tolkas så inskränkt att bestämmelsen skulle ge utrymme för att en enskild stat beslutar om och med militärt våld genomför en s.k. humanitär intervention. …Framför allt USA har försökt förvränga självförsvarsrätten till att omfatta ’föregripande’ eller ’förebyggande’ självförsvar. Militärt våld skulle enligt den ståndpunkten kunna sättas in godtyckligt utan att staten utsatts för ’ett väpnat angrepp’, som det står i FN-stadgan.”( Lagen mot krig, s 20 – 21)

”Rent generellt bör den enkla grundhållningen vara given, när … ifrågasättandet av våldsförbudet tränger fram. Den är att hålla fast vid FN-stadgans klara och genomtänkta ordalag.” .”( Lagen mot krig, s 24 – 25)

För att kringgå FN:s våldsförbud har Nato och USA med allierade själva tilldelat sig uppdragen gällande militära interventioner. Det sistnämnda känner vi till av Natos invasion i Libyen 2011. När det gällde USA:s intervenering i Irak ”…med hjälp av en så kallad ’koalition av villiga’ försökte Washington först få säkerhetsrådet att godkänna en militäraktion, men när det stod klart att man bara skulle få fyra av femton röster för en så kallad resolution drog  man tillbaka sitt föreslagna utkast och valde att istället att agera utan FN-mandat.” (Wallerstein, Europeisk Universalism – Maktens retorik, Tankekraft förlag, 2006, s 046)

Hur förhåller sig samordningen, interoperabilitetsdoktrinen mellan Nato-stater och allierade i förhållande till svensk exportlagstiftning? Förhindrar Sveriges olika avtal med USA och Nato förbud efter demokrati- och diktaturkriterierna? Ovan nämnda frågor utgör endast en del av det frågekomplex som berör reglerna för svensk vapenexport. Här har vi inte nämnt problemet krigförande länder. Hur räknas militära interventioner? Bedöms angriparen och/eller den angripne nationen befinna sig i krig?

Militära interventioner och aggressionsattacker som bryter mot FN:s våldsförbud medför idag ett stort lidande och förstörelse och utgör en mycket allvarlig aktuell problematik. En diskussion kring denna problematik är ett mycket viktigare led i att hejda denna våldsspiral än de aktuella demokrati- och diktaturkriterierna.

Ovanstående inlägg berör problemområden som har kopplingar till svensk vapenexport samt ställer många komplexa frågor men ger inte så många svar. Förhoppningsvis kan detta inlägg bidra till debatten om svensk exportlagstiftning. Tanken är också att i debatten och protesterna mot Sveriges ökade samarbete med Nato-länder ska vi debatten ta upp vilka nationer som bryter mot FN:s våldsförbud, speciellt om/när denna situation uppkommer.

Stockholm januari 2018

Birgitta Lardell

You must be logged in to post a comment.