”Varför har Sverige övergett sin politik för fred och avspänning?”

DN Debatt

Nio före detta politiker och ambassadörer: Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan tyr sig till USA. Det motiveras med Rysslands aggressiva och repressiva politik. Men den nya politiken har bidragit till en ökad spänning i Nordeuropa när Sverige hamnat på konfrontationslinjen mellan USA och Ryssland.

Svensk utrikes- och säkerhetspolitik präglas numera i anmärkningsvärd hög grad av osäkerhet och oro. Nyligen genomdrev riksdagens borgerliga partier ett riksdagsuttalande om att Sverige förbehåller sig rätten att söka medlemskap i Nato om vi skulle anse det nödvändigt – Nato-optionen. Det är egentligen en självklarhet. Sverige är ju en suverän stat. Genom att göra ett särskilt riksdagsuttalande som regeringspartierna inte stod bakom, skapades bara osäkerhet om svensk säkerhetspolitik. Regeringen å sin sida markerade att man står fast vid den svenska alliansfriheten. Bra så. Men problemet är att Sverige under senare år blivit så beroende av USA att våra anspråk på ”alliansfrihet” har ett allvarligt trovärdighetsproblem.

Under det kalla kriget kunde Sverige föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” var en säkerhetspolitisk doktrin som vi i Sverige år efter år konstaterade ”tjänade oss väl”. Sverige och Finland bildade en neutral zon i Nordeuropa som höll det kalla krigets kombattanter isär. Genom ett ”för våra förhållanden starkt försvar” kunde vi säkerställa att ingen kuppartat skulle kunna ta kontroll över svenskt territorium, och hota motståndaren därifrån.

Bägge sidor såg fördelar i detta och respekterade det. Alla berörda insåg också att om till exempel Sovjetunionen skulle försöka ta kontroll över en del av Sverige eller Finland, skulle det uppfattas som ett så allvarligt hot mot Nato att en motattack skulle bli oundviklig. Samtidigt var vi självständiga och konstruktiva röster i världspolitiken. Det gjorde att vi kunde spela viktiga roller i den europeiska avspänningspolitik i slutet av 1900-talet, som ledde till det kalla krigets slut.

Nu verkar den epoken vara över. Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan försöker ty sig till USA så nära som möjligt. Det motiveras med Rysslands aggressiva och repressiva politik. Men är hotet från dagens Ryssland verkligen större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands. Även om man tar hänsyn till den lägre kostnadsnivån i Ryssland kan man räkna med att USA/Nato:s militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands. Och Rysslands svaga ekonomi gör att denna styrkebalans knappast kommer att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid.

Kreml för visserligen en offensiv politik med inslag av militär aggression för att stärka sitt inflytande inom sitt ”nära utland” och hålla västmakterna borta. Samtidigt förstår man att en militär konfrontation med Nato, som man måste räkna med vid ett angrepp på Finland eller Sverige eller de baltiska staterna, vore ödesdigert för Ryssland och inte har något som helst stöd hos rysk opinion. Rysk kontroll över svenskt, finskt eller baltiskt territorium vore helt enkelt ett så stort strategiskt bakslag för Nato, att det vore oacceptabelt oavsett Nato-medlemskap.

Sveriges nuvarande USA-anpassning innebär att vi offrat mycket av vårt utrikespolitiska oberoende och våra möjligheter att konstruktivt bidra till konfliktförebyggande och avspänning i världen. Vi ser hur USA:s påtryckningar fått Sverige att överge sin väletablerade politik mot kärnvapen och avstå från att underteckna det i FN framförhandlade Fördraget om Kärnvapenförbud, som nu har trätt i kraft. Men framför allt har den nya svenska politiken bidragit till en ökad spänning i Nordeuropa genom att Sverige hamnat på konfrontationslinjen mellan USA och Ryssland, helt i strid med våra säkerhetspolitiska intressen.

Den primära hotbilden för Sverige är den höga militär-politiska spänningsnivå som uppstått i Nordeuropa under de senaste 10-15 åren och som innebär risk för utlösning av en stormaktskonflikt, som i så fall skulle drabba även Sverige. Orsakerna härtill är flerfaldiga och både Ryssland och USA är medskyldiga.

Den amerikanska krigsmakten, som under det kalla kriget i stort sett var frånvarande från Östersjöområdet, är sedan tio år i hög grad närvarande med såväl örlogsfartyg som krigsflygplan. De deltar i en mängd militära övningar riktade mot Ryssland i hela det nord­europeiska området – i Östersjöområdet och på Nordkalotten – antingen unilateralt eller tillsammans med andra Nato-stater och med deltagande även av Sverige och Finland.

Ryssland har å sin sida förstärkt sina styrkor i västra Ryssland, såväl i Kaliningrad som på Nordkalotten. Efter en lång period av förfall efter Sovjetunionens kollaps förfogar Ryssland åter över en modern krigsmakt med avancerade vapen.

Det enda verkligt allvarliga hotet mot Sveriges säkerhet är sålunda en stormaktskonflikt i Europa och i vårt närområde. Vad vi måste göra är att inrikta vår utrikespolitik och diplomati på att söka minska de rådande stormaktsspänningarna och därmed risken för en konflikt som skulle drabba oss. Det övergripande målet måste vara att, tillsammans med likasinnade stater, motverka stormakternas maktkamp, och främja ett globalt samarbete för att hantera vår tids stora utmaningar.

Det kräver en reviderad svensk säkerhetspolitik, som tar till vara erfarenheterna från världskrigen och det kalla kriget och som baseras på sakliga intresseanalyser. För en mindre nation har det ett stort värde att bedriva en trovärdig och förutsebar säkerhets­politik. Finland, Schweiz och Österrike är goda exempel på det men knappast Sverige. Dagens osäkerhet hos såväl den svenska befolkningen, som hos våra grannländer och hos stormakterna om vilken politik Sverige verkligen kommer att bedriva, om vi hamnar i en kritisk säkerhetssituation, är skadlig för oss.

Ett medlemskap I Nato löser inte Sveriges säkerhetsproblem utan gör oss mer utsatta. Sverige borde, likt Finland, slå fast att vi inte tillåter att vårt territorium utnyttjas i fientligt syfte av andra stater. Vi bör inte agera så att vi ses som en del av ett potentiellt hot mot något annat land utan som en tydlig aktör för fred, avspänning och global samverkan.

Hans Blix, före detta utrikesminister (L)
Rolf Ekéus, före detta ambassadör Washington och nationalitetskommissarie OSSE
Pär Granstedt, före detta riksdagsledamot (C) och vice ordförande Utrikesutskottet
Birgitta Hambraeus, före detta riksdagsledamot (C)
Sven Hirdman, före detta statssekreterari försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva
Carl-Magnus Hyltenius, före detta nedrustningsförhandlare och ambassadör i Köpenhamn
Thage G Peterson, före detta försvarsminister (S) och riksdagens talman
Pierre Schori, före detta biståndsminister (S) och FN-ambassadör
Maj Britt Theorin, före detta statssekreterare nedrustningsfrågor och riksdagsledamot (S)

 

REPLIK

”Skribenterna tycks sorgligt nog ha fastnat i en gången tids fördomar”

Carl Bildt: Sverige har under de senaste decennierna, tvärt mot debattörernas påståenden, drivit en målmedveten och långsiktig europeisk fredspolitik i syfte att ersätta den situation som rådde under det kalla krigets decennium.

Det var onekligen en pust från det förgångna som debattörerna presterade på DN Debatt. Eftersom deras huvudsakliga tes, om en sådan gick att utläsa, var att det mesta var bättre förr antar jag att de upplever det som en komplimang snarare än kritik.

Men tesen var att vi skulle hålla oss borta från USA, alls icke närma oss Nato och i stället driva någon icke närmare definierad fredspolitik i Europa. Även om man förvisso talade om en rysk politik som inkluderar också militär aggression i Europa var det mest oroande uppenbarligen att USA:s militära närvaro i Östersjö-området har ökat.

Skribenterna förefaller dock att sorgligt ha fastnat i en gången tids fördomar. Jag skulle vilja påstå att Sverige under de senaste decennierna, tvärt mot deras påståenden, drivit en målmedveten och långsiktig europeisk fredspolitik i syfte att ersätta den situation som rådde under det kalla krigets decennium.

Den grundläggande tanken i denna har varit att freden skall tryggas genom ett successivt utbyggt samarbete också när det gäller säkerhetspolitik, och en absolut förutsättning har alldeles självklart varit respekten för varje nations rätt såväl till territoriella integritet som till rätten att välja sin väg.

Utvidgningen av den Europeiska Union som vi gick med i 1995, och därmed i praktiken lämnade en mer på isolering inriktad svensk linje sedan början av 1800-talet, till att omfatta också Sovjetunionens forna satellitstater i Centraleuropa samt de tre före detta sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen var en alldeles avgörande del av denna långsiktiga fredsstrategi.

Och att dessa länder dessutom vill få också en amerikansk säkerhetsgaranti genom medlemskapet i Nato borde inte vara så svårt att förstå för den som läst i alla fall lite historia. Att de på dessa sätt fick en ökad trygghet låg självfallet också i Sveriges intresse.

Förhoppningen var att så stora delar av denna samarbetsträvan som möjligt också skulle omfatta Ryssland, och det gjordes stora ansträngningar för att åstadkomma detta. EU hade toppmöten med Ryssland två gånger om året för att föra samarbetet framåt. När vi hade toppmöte mellan EU och Ryssland i Stockholm i december 2009 tog vi till exempel initiativ till det som skulle bli det mycket ambitiösa så kallade partnerskapet för modernisering.

På polskt och svenskt initiativ tillkom ju dessutom 2009 EU:s så kallade Östliga Partnerskap för att kunna leva upp till de mycket starka önskemål som framför allt Ukraina, Moldavien och Georgien hade på ett betydligt närmare samarbete med EU. Detta kom ju bland annat resultera i associations- och djupgående frihandelsavtal med dessa tre demokratier.

Utvecklingen sedan dess har dock präglats av att den ryska politiken svängde i tydligt revisionistisk riktning.Den militära aggressionen mot Ukraina, med också annekteringen av Krim, var ett entydigt brott mot både folkrätten i stort och de principer för Europas säkerhet som det tidigare rått bred enighet om.

Det fick självfallet konsekvenser. Att andra länder i Rysslands omedelbara närhet – till exempel Estland, Lettland och Litauen men också Polen – då upplevde en mer osäker situation var knappast förvånande.

De var visserligen medlemmar av Nato, men organisationen hade ditintills inte sett någon anledning till att vare sig göra upp planer för gemensamt försvar av dem eller öva hur detta kunde ske. Men den ryska aggressionen gjorde alldeles självklart detta nödvändigt.

Att Nato sedan dess har en bataljonsstridsgrupp som roterar i vardera Estland, Lettland och Litauen, utöver den gemensamma luftpolisinsats som Nato haft sedan tidigare, har förvisso bidragit till en ökad Nato-närvaro men därmed också till ökad stabilitet. Den har tydligt utformats för att markera försvar, men också så att den inte kan uppfattas som ett hot.

Jag skulle vilja säga att denna Nato-insats på andra sidan Östersjön har varit den enstaka viktigaste stabiliserande säkerhetspolitiska insatsen i vår del av Europa under senare år. Den har förvisso också amerikanska inslag, vilket är viktigt, men det bör noteras att de de tre baltiska Nato-insatserna ju leds av Storbritannien, Kanada och Tyskland.

Men alternativet hade ju varit för Nato att de facto överge dessa tre länder i ett läge där Ryssland visade att man var beredd till militär aggression mot grannländer. Att så inte blev fallet stärkte säkerheten i hela det område som ju Sverige är en del av.

Jag delar helt uppfattningen att det näppeligen finns några militära hot mot Sverige allena. Vår säkerhet är en del av hela vår regions, och vårt försvar måste därför också utformas med det perspektivet. Insatser från andra länders territorier kan vara viktiga för vårt försvar, och insatser från vårt territorium kan på samma sätt vara av stor betydelse för andra länders försvar. Jag skulle vilja hävda att inriktningen måste vara att försvaret för det samlade nordeuropeiska demokratiska området måste kunna föras och ledas gemensamt.

Där är vi inte ännu, även om viktiga steg förvisso har tagits. Det förblir en anomali att vi är angelägna om ett så nära samarbete med Nato som möjligt, men rädda för att sitta med i de organ där de viktigaste samråden sker och de viktigaste besluten fattas. Vi accepterar rollen som satellit.

USA besitter viktiga militära förmågor, vissa av alldeles avgörande betydelse för den europeiska säkerheten, men vi måste räkna med att landet allt mer kommer att fokuserar på utmaningar i det asiatiska området.Därmed blir det regionala och europeiska samarbetet, inom eller utom Nato:s ram, allt viktigare också för oss. Jag håller med om att en ensidig bilateral fixering vid USA knappast är klok. Nato bidrar paradoxalt nog till den nödvändiga bredare ramen, men förhoppningsvis kan också EU steg för steg bli allt viktigare.

Och den europeiska fredspolitik som kommer till uttryck i till exempel EU:s Östliga Partnerskap liksom det OSCE-samarbete där Sverige detta år har ordförandeskapet är också en viktig del av detta.

Ryssland är sannolikt på väg in i ett mer osäkert skede i sin utveckling. De diplomatiska reaktioner och utbrott vi sett från Moskva på senare tid tyder på en nervös regim. Ett långt skede kommer förr snarare än senare, och i former ingen med säkerhet vet, att övergå i ett annat. Det gör det kanske än viktigare att vi i detta skede stärker också vårt engagemang för alla europeiska nationers säkerhet. Litauens, Finlands, Ukrainas och Norges säkerhet – för att nu bara nämna dem – är avgörande också för vår säkerhet.

Jag tror att detta är viktigt för att långsiktigt förhoppningsvis också skapa bättre förutsättningar för samarbetet också med Ryssland. Instabilitet i dess närområde kan fresta en nervös regim. Insatser för gemensam säkerhet är viktiga inte minst i det perspektivet.

 

REPLIK

”Svårt smälta att opinionen för Nato-medlemsskap växer”

Jan Leijonhielm, Rysslandsexpert: I dag är 46 procent av svenskarna för ett Natomedlemskap och bara 34 emot, medan cirka 20 är osäkra. Förskjutningen är tydlig och kraftig.

I DN framträdde i måndags en skara före detta politiker och diplomater med synpunkter på svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Gemensamt för den rätt brokiga skaran är att den – lyckligtvis – i dag saknar allt politiskt inflytande. Därutöver kan man konstatera att antiamerikanism, beröringsskräck mot Nato och nostalgi över en förlegad svensk säkerhetspolitik är ett kitt.

Några nya argument kunde man inte skönja, men ett urval bör ändå besvaras.

De nio hävdar att ”neutralitetspolitiken tjänade oss väl”. I själva verket hade Moskva aldrig tänkt respektera svensk neutralitet vid ett krig. Det finns gott om vittnesmål och forskning, avhopparrapporter med mera som styrker detta, jag har själv fått det bekräftat av en representant för ryska högsta militära ledningen. Skillnader i militära budgetar skulle enligt författarna göra det omöjligt för Ryssland att starta krig mot Nato. Då förstår man inte ryskt säkerhetspolitiskt tänkande. Det går uppenbarligen att utföra angreppskrig i Georgien, annektera Krim och föra ett regelrätt krig i östra Ukraina, med nuvarande budget och utan att väst/Nato ingriper. Man gör med andra ord vad man vill militärt i sitt närområde.

Att Nato eller USA skulle komma störtande om Finland eller Sverige angreps, är långt ifrån säkert. Vår solidaritetsdeklaration har ännu inte triggat något gensvar. Vissa Natomedlemmar skulle sannolikt känna stor tvekan att riskera storkrig för icke-medlemmar och i USA kan en Trump-2-regim dyka upp med helt annan agenda. Att rysk opinion skulle påverka militära beslut under nuvarande regim måste anses som uteslutet. Något totalt krig med Nato vill man däremot säkert undvika, ytterligare en anledning till att få en större säkerhet genom Natomedlemskap.

De nio nämner visserligen att ”Ryssland för en offensiv politik med inslag av militär aggression”, en minst sagt anmärkningsvärd nedtoning av ovan nämnda förhållanden, men att både Ryssland och USA är medskyldiga till den ökade spänningen i Nordeuropa. Men denna spänning är ju enbart resultatet av den ryska aggressionen, som tvingar omvärlden att motvilligt rusta upp. Amerikansk närvaro är inte något nytt, det skedde redan på 1950-talet. Kålsuparteorin är lika föråldrad som gruppens tänkande. Det tycks ha undgått dem att Nato och övningsverksamheten har en tydlig defensiv prägel. Kanske borde de också studera Försvarsberedningens slutsatser lite närmare. Lars-Erik Lundins konsekvensutredning visar tydligt att ett kärnvapenförbud är ett slag i luften.

Påståendet att ett Natomedlemskap bara skulle förvärra vår situation stämmer inte, då har man accepterat den ryska synen på frågan. De baltiska staterna gick med i Nato utan någon allvarlig reaktion från rysk sida, och är i dag mycket tacksamma för det, medlemskapet har skyddat länderna från än värre rysk aggression än vad som redan sker.

Inte heller skulle ett medlemskap rubba förtroendet för vår säkerhetspolitik, omvärlden har sedan länge räknat in oss i Natolägret. Flera omfattande utredningar som gjorts visar att fördelarna med ett medlemskap överväger nackdelarna. Några av de nio måste dessutom själva vara informerade om vårt nära samarbete med Nato under kalla kriget.

Jag inser att det kan vara svårt att smälta att opinionen för ett medlemskap tydligt växer, i dag är 46 procent av svenskarna för ett Natomedlemskap och bara 34 emot, medan cirka 20 är osäkra. Förskjutningen är tydlig och kraftig, och leder förhoppningsvis fram till att vi så småningom blir medlemmar tillsammans med en stor majoritet av västdemokratierna i ett försvar för demokrati och självständighet mot ett allt hotfullare Ryssland.

 

SLUTREPLIK

”Den militära uppladdningen i Nordeuropa har gått för långt”

Nio före detta politiker och ambassadörer: Risken för en verklig militär konflikt, som även skulle kunna dra in Sverige, har ökat.

Carl Bildt och Jan Leijonhielm har var för sig på replikerat på vår artikel om svensk säkerhetspolitik. Vi ska här besvara några av de frågeställningar de tar upp.


*

code